Akademin behöver fler än bara stjärnforskare
Universitetslärare och forskare är ibland besvärade av ordet karriär. Det är lite märkligt med tanke på att den akademiska verksamheten tydligt är byggd på olika karriärsteg; först doktorand, sedan postdoktor, lektor, docent, professor. Kanske är ordet belastat av associationer till kostymklädda herrar, hög lön och tjänstebil vilket är främmande för akademin. Men samtidigt tycks karriärbegreppet i Sverige glida från att huvudsakligen avse befordringsvägar till att mer allmänt betyda en enskild individs yrkesliv. Eller kanske snarare varje individs yrkesliv.
Men även om den akademiska verksamheten är byggd kring formella karriärsteg så är den akademiska karriären eller om man så vill, yrkesbanan, långt ifrån överblickbar. Det är för många inte ens möjligt att se ett par år framåt. Regeringen har uppmärksammat problemen och lovat återkomma med lösningar, men det finns inget som tyder på att dessa lösningar är ägnade åt annat än att ge överblickbarhet för de kommande stjärnforskarna.
Men akademin behöver inte bara stjärnforskare, det behövs många andra kompetenser också hos den undervisande och forskande personalen. Samtliga anställda har rätt att vara en del av en helhet och en strategi i stället för att vara en temporär utfyllnad av arbetskraften. En rimligt överblickbar karriärväg är bra både för individens val av yrkesbana och för lärosätets långsiktiga kompetensförsörjning.
För det första vore det bra om forskarutbildningen ger samma sorts karriärstöd som utbildningar på grund- och avancerad nivå, där ett yrkesliv utanför högskolan presenteras som en reell och attraktiv möjlighet och inte som ett misslyckande. En stor andel nydisputerade borde lämna högskolan i stort sett direkt efter disputationen för att använda forskarutbildningen på andra ställen i samhället. Här kunde också lärosätena göra mer för att synliggöra de generiska kompetenser en forskarutbildning ger, eftersom vare sig doktoranderna eller arbetsgivarna tycks särskilt medvetna om dem.
För det andra borde postdoktorsanställningarna inrättas och tillsättas som ett led i lärosätenas långsiktiga kompetensförsörjning, inte som ett sätt att kunna tidsbegränsa en anställning. Det innebär att postdoktorsanställningen av både postdoktorn och lärosätet måste ses som en meritering för framtida yrkesliv inom eller utom akademin och inte som en kortsiktig personallösning.
För det tredje måste de meriteringsanställningar som högskoleförordningen medger (ofta kallade forskarassistenter eller biträdande lektorer) leda till en prövning för tillsvidareanställning, och den prövningen ska ske mot i förväg kända mål. Att man i dag anställer forskarassistenter och biträdande lektorer som man inte planerar att tillsvidareanställa vittnar om att man inte har en tydlig idé om vilken verksamhet man vill bedriva framåt i tiden, utan helt överlåter åt externa finansiärer att fatta forskningsbesluten.
Vare sig en forskarutbildad person stannar i akademin eller inte måste det finnas möjlighet att överblicka hur en karriär i akademin skulle kunna se ut. Men det innebär också att lärosätena måste ta ansvar för sin framtida verksamhet och planera för att anställa lärare och forskare som passar in i den planen.
Mats Ericson, förbundsordförande SULF
