Den negativa spiralen fortsätter – den måste brytas
När detta skrivs vet vi ännu inte vilken regering Sverige kommer att ha när Universitetsläraren landar hos er läsare. Men oavsett vilka partier som till slut bildar regering väntar samma problem. Den högre utbildningen har under 30 år fått allt sämre ekonomiska förutsättningar. Detta drabbar våra medlemmar direkt – 28 procent av universitets- och högskolelärarna uppger att de alltid har för hög arbetsbelastning enligt Arbetsmiljöverkets rapport från 2025.
I SULF:s rapport Den negativa spiralen fortsätter (2026) har vi följt utvecklingen under de två senaste mandatperioderna. Ersättningen per student har minskat samtidigt som antalet studenter har ökat betydligt snabbare än lärarresurserna. Lärosätena utbildar dessutom fler studenter än staten finansierar. De senaste åren har utvecklingen blivit ännu tydligare. Antalet studenter ökar samtidigt som antalet lärare minskar.
Utvecklingen gör att universitets- och högskolelärare får större studentgrupper, mindre tid för varje student och mindre utrymme för egen forskning och kompetensutveckling. När resurserna inte räcker försöker lärarna ändå få undervisningen att fungera. De tar fritiden till att förbereda sig, läser en uppsats på kvällen eller skjuter den egna forskningen framför sig. Var och en av dessa anpassningar kan verka liten. Men att ta från lärarnas fritid, har blivit ett sätt att hålla ett underfinansierat system flytande. Det är inte hållbart.
Det här är inte en tillfällig kris. Den negativa spiralen har pågått i mer än 30 år. En viktig orsak är produktivitetsavdraget, som innebär att högre utbildning år efter år förväntas bli billigare, som i praktiken innebär att lärarna ska arbeta gratis och på sin fritid för att få ihop ekvationen.
Visst går det att effektivisera också på ett lärosäte. Men det finns en gräns för hur mycket själva utbildningen kan effektiviseras utan negativa konsekvenser. Grupperna kan göras större, handledningstiden kan kortas och antalet undervisningstimmar kan minskas. Men nu är det inte längre en effektivisering, utan vi går mot sänkt kvalitet – även om det skär i själen för oss lärare.
Politiker talar gärna om behovet av hög kvalitet i högre utbildning. Men kvalitet skapas inte genom att skriva ordet kvalitet i en budgetproposition. Kvalitet uppstår i förberedelser som i mötet mellan lärare och studenter, i seminarier, laboratorier och handledning. Och det kräver tid. Därför behöver den nya regeringen arbeta med högskolefinansieringen. Produktivitetsavdraget för högre utbildning måste bort och ersättningen per student behöver höjas. Efter 30 år av urholkning räcker det inte med tillfälliga satsningar, utan det behövs krafttag.
Samtidigt behöver andelen basanslag till forskning öka. Högre utbildning ska vila på vetenskaplig grund. Då måste de som undervisar också ha möjlighet att forska och hålla sig à jour med utvecklingen inom sina ämnen. Forskning och utbildning är inte två verksamheter som råkar finnas på samma lärosäte. Sambandet mellan dem är en grundläggande del av vad ett lärosäte är.
Det handlar i grunden om vilken högskola Sverige vill ha. Universitet och högskolor utbildar de människor som under decennier framöver ska arbeta i sjukvården, skolan, näringslivet och den offentliga förvaltningen. Där skapas också ny kunskap och förmågan att möta problem som vi i dag inte ens vet vilka de är. Att år efter år försöka göra den verksamheten billigare är ingen långsiktigt hållbar politik. Den kostar i stället vår framtid – kunskapssamhället Sverige.
Högskolans finansiering måste vara en prioriterad fråga för den nya regeringen, så att den negativa spiralen bryts. Vi kan inte ha ett system där lärare förväntas täcka upp för bristande resurser med sin egen tid. Våra medlemmars obetalda arbete kan inte vara den buffert som får svensk högre utbildning att gå ihop.
Sanna Wolk
Ordförande för SULF
Ledaren har publicerats i Universitetsläraren 5/26