Hot, hat och trakasserier– anställda vågar ej anmäla
Nästan hälften av alla doktorander, forskare och lärare uppger att de utsätts för hot, hat och otillbörlig påverkan. Det visar vår senaste undersökning. Det här påverkar arbetsmiljön, tryggheten och i förlängningen den akademiska friheten. Trots detta väljer en majoritet av de utsatta att inte rapportera händelserna till sitt lärosäte. Vår undersökning visar att endast en minoritet anmäler, och skälen till att avstå är tydliga: misstro mot att lärosätet kommer att agera, rädsla för repressalier, bristande stöd och skydd samt en normalisering av hotfulla beteenden.
Den vanligaste orsaken till att avstå från att anmäla är bristen på tillit till att lärosätet hanterar frågan på ett seriöst sätt. Många upplever att anmälningar leder till lite eller inget stöd och att institutionens processer är ineffektiva. Rädsla för repressalier är också en avgörande faktor, särskilt bland dem med osäkra anställningar. Många fruktar att en anmälan kan skada karriären, leda till ifrågasättande av den egna professionaliteten eller i värsta fall innebära negativa konsekvenser från arbetsgivaren själv. För andra handlar det om att det helt enkelt är för påfrestande att driva ett ärende. Att anmäla innebär att behöva återuppleva händelsen, möta en tungrodd byråkrati och riskera att bemötas med skepsis av både arbetsgivare och kollegor snarare än stöd.
En annan central orsak till att utsatta avstår från att rapportera är att de inte vet vart de ska vända sig. En tredjedel av de svarande i en tidigare undersökning uppger att de saknar information om var de kan få hjälp, och två tredjedelar känner inte till om det finns en handlingsplan vid deras institution eller lärosäte. Detta visar att lärosätenas riktlinjer och rutiner är otillräckliga och otydliga. Okunskapen bidrar till en kultur där problemen förblir osynliga och där hot och hat sakta normaliseras. För många forskare och lärare på våra lärosäten är det enklare att försöka hantera situationen på egen hand än att anmäla – men priset riskerar att bli högt, både för individen och för akademin i stort.
Det är verkligen inte okej att utsatta tvingas bära bördan. Lärosätena måste ta sitt ansvar och säkerställa att de som drabbas vet vart de ska vända sig och att anmälningar leder till åtgärder. Tydliga och lättillgängliga rutiner måste finnas på plats, och de måste vara väl kända bland personalen. Lärosätena måste också aktivt arbeta för att bygga en kultur där det är självklart att anmäla och där forskare och lärare kan lita på att de får stöd när de gör det.
Men det handlar också om mer än individers trygghet – det handlar om att upprätthålla forskningens och utbildningens kvalitet. När forskare och lärare väljer att tiga av rädsla för konsekvenserna, leder det till självcensur. Om hot och trakasserier får styra beträffande vad som kan sägas och undersökas, urholkas kvalitet, akademisk frihet och därmed också det fria kunskapssökandet.
SULF:s siffror visar tydligt att alltför många utsatta väljer att inte anmäla. Det måste förändras. Det är dags att lärosätena handlar. Akademin måste vara en plats där det är självklart att våga tala.
Sanna Wolk
Ordförande för SULF
Texten är publicerad i Universitetsläraren 2/2025
