Inget alternativ till facklig kamp – minst av allt i motvind

Att vara fackligt förtroendevald lärare och forskare i högskolan är verkligen en utmaning. Vardagens möten med studenterna är givande, men för lite tid, ekonomisk urholkning av anslagen till utbildningen och alltmer administration för lärarna gör många av oss uppgivna. Men så får man en bra kursutvärdering och positiv återkoppling från sina studenter, och så är den dagen räddad.

Eller så dräneras vi på kraft när vi på vår fritid förväntas skriva ytterligare en ansökan om forskningsanslag, inte bara till externa källor utan också för att få ta del av de interna anslagen för forskning. Dessa måste alltför ofta sökas i lärosätets egna ”forskningsråd” då det ofta inte ingår någon garanterad forskningstid i din anställning som universitetslärare.

På den tid man har till förfogande för fackligt arbete tar man sig an allehanda utmaningar. Det finns en ständig ström av ”personärenden”, det vill säga kollegor som fått problem med sin arbetsgivare och som behöver hjälp och stöd från sin fackliga organisation. Det arbete som görs i enskilda medlemsärenden kan vi normalt aldrig berätta om av sekretesskäl. Bara om medlemmen själv berättar vad som skett får omvärlden veta om någon fått hjälp av sitt fackliga medlemskap.

Som fackligt förtroendevald sitter man i långa möten med representanter för arbetsgivarna. Där måste vi försvara det vi redan har uppnått, eller lindra effekterna av de försämringar av våra arbetsvillkor som vi tid till annan drabbas av. I det lokalfackliga arbetet är det den tacksamhet som man får av enskilda medlemmar som håller en uppe och motiverar till att kämpa på med det ibland ganska tärande arbetet att representera sina arbetskamrater inför arbetsgivaren. Detta oförtrutna arbete var jag själv djupt engagerad i på 1990-talet och jag ser med beundran på det helhjärtade engagemang som de i dag lokalfackligt aktiva lägger ner

Som förbundsordförande för SULF samt ledamot av Sacos styrelse och representant för Saco i Europafacket stöter jag på utmaningar av en annan karaktär. Liksom de lokalfackliga utmaningarna påverkar de oss alla i vår vardag om de inte hanteras. På EU-nivå har den nya kommissionen till exempel lagt förslag om minimilöner som riskerar att slå sönder den nordiska och svenska modellen med partsautonomi och kollektivavtalsförhandlingar. En ordning och förhandlingsmodell som tjänat oss väl och bidragit till ett stabilt samhällsbygge. I Sverige pågår en utredning om att förändra arbetsrätten (LAS) på ett sätt som i praktiken skulle kullkasta våra möjligheter att förhandla fram skydd och rimliga villkor i arbetet.

Vi kan alla också följa utvecklingen med inskränkningar av den fria forskningen och utbildningen med ett ökande externt ifrågasättande av olika ämnen och enskilda forskare och lärare. Vi har kollegor inom flera ämnesdiscipliner som tvingas in i skuggan med nedmonterade namn- och institutionsskyltar, fler låsta dörrar och allt mindre möjlighet att interagera med det omgivande samhället, något som ju annars framhålls som starkt önskvärt från politiskt håll. Den akademiska friheten hotas från flera håll.
Det fackliga arbetet bygger på solidaritet och att vi är många som vågar stå upp för demokratiska och rättvisa värderingar, oavsett om det sker under kafferasten vid det egna lärosätet eller i Bryssel. När jag för en professorskollega häromdagen gav denna något dystopiska bild av hur det är att vara fackligt förtroendevald, frågade han: hur orkar du och andra fackligt engagerade kämpa på i denna motvind?

Svaret är enkelt. Det finns inget alternativ till fortsatt facklig kamp, minst av allt i motvind.

Mats Ericson Ordförande för SULF

Ledaren är publicerad i Universitetsläraren nummer 1, 2020