Politiker ska inte ha makt över forskningen

En stark trend idag är att politiker vill ha mer makt över hur forskningspengar fördelas och vilken forskning som utförs. Men det är inte historiskt givet.

Redan 1962 tillsattes den första forskningsberedningen. Framstående forskare gav då regeringen råd i forskningspolitiska frågor. Bra tänkt av statsminister Erlander, för det är inte helt enkelt att förstå forskningens villkor om man inte har forskarbakgrund. Kloka politiker har sedan dess valt att lyssna på och diskutera med forskare i frågor om forskning.

Traditionen med en från politiken fristående forskningsberedning har överlevt i hela 60 år. Den har sedan dess varit politikernas viktigaste kontaktyta mot forskningen.

2019 tillsatte Matilda Ernkrans – då utbildnings- och forskningsminister – den senaste forskningsberedningen för att arbeta med den forskningspolitiska propositionen. Med hjälp av tolv forskare och experter med djup kunskap om svensk forskning sa sig regeringen vilja försvara Sveriges position som en ledande forskningsnation och värna den fria forskningen. Samtidigt skulle forskningspolitiken svara mot globala och nationella samhällsutmaningar.

Nu vill Tobias Krantz, regeringens utredare och forskningsminister under 2009-2010, ändra på det. Han ledde själv en forskningsberedning bestående av forskare och experter från näringslivet (men inga politiker) under sin tid som forskningsminister. Han  har i betänkandet Stärkt fokus på framtidens forskningsinfrastruktur (SOU 2021:65) föreslagit att företrädare för de politiska partierna ska ingå i forskningsberedningen. Politiker ska alltså ge råd till andra politiker om framtidens forskning!

Vår grundinställning är att partipolitiken inte har i forskningsberedningen att göra och avstyrker bestämt att deltagandet breddas till att omfatta de politiska partierna. En ytterligare politisering av forskningen leder till minskad autonomi för lärosätena och att forskningens frihet krymper. Med åtta företrädare för partipolitiken i forskningsberedningen faller Erlanders grundidé om att framstående forskare skulle ge regeringen råd i forskningsfrågor. Om andra intressen än forskningens får styra sjunker kvaliteten och Sveriges konkurrenskraft inom det här området kan minska.

Forskningen behöver så långt det går stå fri från politisk styrning. Det är inte för inte som forskningens frihet skyddas i grundlag. Fri forskning behövs för att idéer ska kunna frodas, prövas och brytas mot varandra i ett klimat som präglas av akademisk frihet. Fri forskning medger forskning om det politiskt obekväma. Kunskapen som skapas i processen har ett värde i sig och akademins frihet måste skyddas av såväl regering och riksdag som samhället i stort. Vi menar att politiker måste prata med forskare om forskning om de ska kunna fatta kloka beslut om forskningspolitiken. Inte tvärtom!

Redan idag är forskningen starkt politiskt styrd genom ett finansieringssystem som – jämfört med många andra länder - innebär att forskningsmedel tar omvägen genom statliga forskningsfinansiärer och öronmärks efter politikernas prioriteringar. Förslaget att låta politiska partier delta i forskningsberedningen skulle skada forskningens frihet och kvalitet. De personer som ska ge råd  om forskning ska lämpligen ha erfarenhet av att bedriva forskning och har stor förståelse för den fria forskaren, som själv väljer forskningsämne.

I en debattartikel i DN menar Tobias Krantz att riksdag och regering inte ska styra mer utan bättre. Men hur det hänger ihop med hans förslag i betänkandet är svårt att förstå. Det är svårt att tolka en inblandning från politiska partier i forskningsberedningen som någonting annat än mer politisk styrning!

Sanna Wolk, ordförande för SULF

Publicerad i Universitetsläraren nr 1/2022