Politikerna måste ta ansvar för högskolans arbetsmiljö
Häromdagen träffade SULF:s ledning ministern för forskning och högre utbildning, Matilda Ernkrans (S). Hon var uppriktigt intresserad av att få veta mer om arbetsvillkoren för oss som verkar inom universitets- och högskolesektorn. Föga förvånande så tog vi upp SULF:s närmast eviga önskemål om att öka andelen basanslag, stoppa den fortsatta urholkningen av ersättningen för utbildningen genom slopande av produktivitetsavdraget samt att på olika sätt minska andelen otrygga visstidsanställningar inom sektorn. Som stöd för detta överlämnade vi olika rapportunderlag.
Till detta kan läggas rapporten Ingen tid för forskning – om professorers arbetsvillkor 2018 som SULF:s professorsförening tagit fram och som ministern redan fått av SULF när hon nyligen besökte Umeå universitet. Senare under året har statsrådet Ernkrans att ta ställning till förslagen i Styr- och resursutredningen som lades fram strax efter nyår. Vilka vägval regering och riksdag så småningom gör i kommande propositioner och riksdagsbeslut kommer att ha betydelse för hur arbetsvillkor och arbetsmiljö på universitet och högskolor utvecklas framöver.
En alldeles ny rapport, Det akademiska skruvstädet – it-stress och all annan press, rörande arbetsvillkoren och arbetsmiljön i högskolesektorn kunde vi muntligen redovisa för ministern.
Av de många fritextsvaren i rapporten framgår att mycket av den upplevda stressen och problemen uppstår när arbetsbelastning och otydlighet ökar inom flera områden, såsom till exempel ökande administrativa arbetsuppgifter, teknikproblem, bristande stöd från ledningen samt andras höga förväntningar på tillgänglighet.
Rapporten ger exempel på hur minskade resurser och ökade arbetsuppgifter påverkar lärare och forskare inom högskolan. I och med att den totala arbetsbelastningen ökar alltmer ökar också risken för att utsättas för skadlig stress.
SULF försöker på alla möjliga sätt påverka våra folkvalda politiker att fatta beslut som kan ge oss i högskolesektorn bättre förutsättningar att göra vårt jobb så bra som möjligt. Vi vet att politiker tycker att forskning och högre utbildning är viktigt och det satsas också relativt stora sammanlagda resurser på sektorn. Problemet som SULF ser är dock att resurserna, på grund av urholkningen av per capitaersättningen, är otillräckliga i förhållande till antalet studenter vi ska utbilda och att många utbildningsområden får alldeles orimligt lite forskningsmedel för att kunna ge en rimligt forskningsanknuten grundutbildning.
Den stora andelen kortsiktig externfinansiering av forskningsprojekt – ofta med krav på motfinansiering – har också urholkat basen för att via basanslagen ge forskare och lärare en rimlig grundfinansiering som grund för långsiktig och nydanande forskning med möjlighet att misslyckas utan att direkt bli av med sitt jobb. Alldeles för många forskare har i dag olika former av visstidsanställningar. Genomförs förslagen i utredningen En långsiktig, samordnad och dialogbaserad styrning av högskolan (SOU 2019:7) om bland annat högre basanslag och mer långsiktighet kommer flera av problemen att minskas ifall man samtidigt genomför åtgärder för återreglerad kollegialitet. Men kommer det att ske?
Vi själva, enskilda anställda, arbetsgivarföreträdare och arbetstagarorganisationer har förstås också ett eget ansvar för hur vi har det på jobbet och vi kan alla dra vårt strå till stacken och göra situationen bättre. Regering och riksdag bestämmer dock över de övergripande finansiella förutsättningarna för svensk högskolesektor, vilket ändå i grunden har betydelse för de arbetsvillkor och den arbetsmiljö vi har som jobbar inom högskolesektorn. De måste ta sitt ansvar.
Mats Ericson
Ordförande för SULF
