Missvisande resultat om stapling i UKÄ:s rapport
Universitetskanslersämbetet har nyligen publicerat en rapport om stapling av tidsbegränsade anställningar inom akademin. I rapporten definieras stapling som ”tidsbegränsade anställningar som baseras på högskolans särskilda reglering som varvas med andra tidsbegränsade anställningar.” UKÄ:s tolkning av regeringsuppdraget är att en person ska ha haft minst tre olika visstidsanställningar inom högskolan och att minst en ska vara en visstid enligt LAS och minst en baserad på högskolans särskilda reglering, och de ska varvas med varandra. Det betyder att det i alla fall av stapling måste följa en LAS-anställning efter en som är särskilt reglerad.
Förutom att tolkningen av regeringsuppdraget är väldigt snäv skriver UKÄ att resultaten ska tolkas med försiktighet eftersom de beror på flera antaganden. De statistiska underlagen medger inte en tillförlitlig analys av förekomsten av stapling.
Resultatet av den här mycket snäva definitionen parat med osäkerheten i data är att det inte blir särskilt många som berörs och att problematiken underskattas. Eftersom UKÄ:s utredare också ser det här rekommenderar de att framtida uppföljningar av tidsbegränsade anställningar ska ha en bredare ansats. SULF kan inte annat än hålla med om det.
I en annan rapport som UKÄ just släppt om karriärvägar bedömer de att det är rimligt att bli tillsvidareanställd som lektor inom 10 år efter doktorsexamen. Det har mindre än 20 procent av de som disputerade 2011 lyckats med.
- Den som disputerar nu och funderar naturligtvis på om hen ska välja en karriär i akademin eller någon annanstans. Framtidsutsikterna inom akademin är långa kedjor av visstidsanställningar för att kanske efter 10 år tillhöra den femtedel som får ett fast lektorat. Det stora problemet med osäkerheten i akademin är inte att särskilt reglerade anställningar som postdoktor eller biträdande lektor följs av allmän visstidsanställning och vikariat, utan att vägen till en tillsvidareanställning är så lång och så vindlande att många kompetenta personer riskerar att förloras på vägen. För de som är kvar utgör osäkra anställningar, både i form av visstider och osäkra tillsvidareanställningar, ett växande arbetsmiljöproblem, säger SULF:s samhällspolitiska chef Karin Åmossa.
