Öppet brev: Politikerna tar lärartid från Sveriges studenter
Sveriges studenter får betala för årtionden av nedskärningar på högskolan. De får mindre tid med sina lärare samtidigt som lärarna förväntas undervisa fler. Arbetsmiljöverkets siffror visar hur långt det har gått: 28 procent av universitets- och högskolelärarna uppger att de alltid har för hög arbetsbelastning. Hur mycket mindre lärartid ska dagens studenter behöva acceptera?
Tänk dig att ditt barn precis börjat på universitetet. Du hoppas på engagerade och närvarande lärare, på diskussioner som utmanar och på en lärare som faktiskt hinner läsa uppsatsen, upptäcka vad som inte fungerar och hjälpa studenten att bli bättre. Men läraren har redan för många studenter och för lite tid. Då hjälper det inte hur engagerad läraren är. Det finns ingen tid kvar.
Det är verkligheten bakom en siffra som borde skaka om svensk utbildningspolitik. 28 procent av universitets- och högskolelärarna uppger att de alltid har för hög arbetsbelastning, enligt Arbetsmiljöverket. Inte ibland eller bara under tentaperioder, utan alltid. Det är inte bara ett arbetsmiljöproblem. Det är ett mått på hur långt den svenska högskolan har pressats, för när politiken pressar lärarna pressar den samtidigt utbildningen.
En lärare kan inte trolla fram en extra timme för att läsa en students uppsats. Det går inte att effektivisera ett handledningssamtal tills det inte tar någon tid alls. Och det går inte att ge hundra studenter lika mycket återkoppling som femtio utan att något annat får stryka på foten. Ändå har svensk högskolepolitik under lång tid byggt på just detta: universitet och högskolor ska göra mer för mindre.
Nu skickas notan till studenterna
Den betalas i tid: mindre tid med läraren, mindre återkoppling och handledning, mindre tid för läraren att utveckla undervisningen och mindre tid för det där mötet där en student plötsligt förstår.
Ingen regering behöver ställa sig framför en kamera och säga att studenterna nästa år ska få mindre tid med sina lärare. Ingen budget behöver innehålla rubriken ”Mindre återkoppling på studenternas uppsatser” och ingen valaffisch behöver lova ”Fler studenter per universitetslärare”. Men det är konsekvensen av en högskolepolitik där ersättningen till utbildningen urholkas år efter år samtidigt som kraven ligger kvar. Den utvecklingen har pågått i mer än 30 år. Den lärarledda tiden är bland de lägsta i Europa.
SULF har under många år visat hur resurserna till högre utbildning har urholkats. Vår nya statistik visar dessutom att antalet studenter per lärare och forskare ökade under 2025. Fler studenter ska alltså dela på lärarnas tid. Det är inte effektivisering. Det är mindre utbildning per student.
Hittills har systemet kunnat hållas ihop därför att universitetslärare har gjort det som engagerade människor gör när arbetstiden tar slut men arbetet återstår: de fortsätter arbeta. På kvällar, helger och på den tid som egentligen inte finns.
Universitetslärarnas övertid har blivit politikernas gratislunch
Gratisarbetet har gjort högskolans nedskärningar mindre synliga. Studenterna har fått sin återkoppling, uppsatsen har blivit läst och kursen har genomförts ändå. Men någon har betalat, och lärarna har betalat med sin fritid. När 28 procent uppger att arbetsbelastningen alltid är för hög börjar också den krediten ta slut.
Det borde oroa betydligt fler än universitetslärarna själva. Samtidigt som resurserna till högskolan urholkas diskuterar politikerna hur Sverige ska klara kompetensförsörjningen. Var finns ingenjörerna, lärarna, läkarna och sjuksköterskorna? De sitter i våra föreläsningssalar just nu.
Det är dagens studenter som om några år ska utveckla våra företag, vårda oss på sjukhusen, undervisa våra barn och utveckla den teknik Sverige ska leva av. Högskolans finansiering är därför inte en särfråga för universitet och universitetslärare. Det är en fråga om Sveriges framtida kompetensförsörjning och konkurrenskraft.
Högre utbildning har tidigare kunnat hållas ihop trots krympande resurser genom bland annat ökande studentvolymer, växande forskningsfinansiering och lärare som arbetat gratis. Mycket talar för att de mekanismerna inte längre kan kompensera på samma sätt. Lärosätena tyngs dessutom av tidigare överproduktion och flera år av negativa resultat.
Kalkylen går inte ihop
Politikerna i nästa regering står därför inför ett val. Antingen finansierar de den utbildning de säger sig vilja ha, eller så fortsätter de att skära i den tid varje student får med sina lärare. Det finns ingen tredje väg där samma lärare kan undervisa allt fler studenter, ge lika mycket återkoppling, examinera med bibehållen kvalitet, bedriva forskning och samtidigt fortsätta arbeta gratis.
Föreställ er motsvarande politik för gymnasiet: färre lärarresurser, fler elever per lärare och mindre tid för varje elev. Den utbildningsministern skulle få försvara sig samma kväll. På högskolan har motsvarande utveckling kunnat fortsätta år efter år. Det måste få ett slut.
SULF vill att nästa regering värdesäkrar finansieringen av högre utbildning genom att ta bort produktivitetsavdraget, höjer ersättningsbeloppen för att kompensera för den tidigare urholkningen och stärker basanslagen så att kopplingen mellan utbildning och forskning kan garanteras.
Men efter valet finns också några raka frågor som varje parti borde tvingas svara på: Hur mycket undervisning tycker ni att en student ska ha rätt till? Hur många studenter tycker ni att en universitetslärare ska hinna undervisa, examinera och handleda? Och är ni beredda att finansiera det?
Sverige kan inte fortsätta låtsas att högre utbildning går att göra billigare år efter år utan att utbildningen förändras. Vi har nått gränsen. Frågan är inte längre hur mycket mer universitetslärarna kan pressas, utan hur mycket av studenternas utbildning politikerna tänker skära bort innan väljarna märker det.
Sanna Wolk
Förbundsordförande
SULF, Sveriges universitetslärare och forskare
