Rapport: Vart tar pengarna vägen?

Vart tar pengarna vägen?
– Om statsmakternas prioriteringar och lärosätenas interna fördelning av basanslag för forskning och utbildning på forskarnivå (del 1)

SULF har under många år drivit frågan om ökade basanslag för forskning och utbildning på forskarnivå. Basanslagen har en viktig roll för att ge lärosätena bra förutsättningar för att planera långsiktigt och anställa personal på goda villkor. De senaste decenniernas utveckling mot ett allt högre beroende av forskningsmedel från externa källor har emellertid inneburit alltmer osäkra villkor för forskande personal. Forskare är i hög grad visstidsanställda, och de som lyckats få en tillsvidareanställning har ofta en ”falsk” sådan som i praktiken innebär att man får ett anställningskontrakt i ena handen och en uppsägning i den andra. Tar de externa forskningspengarna slut sägs forskaren upp. Det borgar knappast för att skapa forskning som gör Sverige till ett av världens främsta forskningsländer, vilket är regeringens mål med forskningspolitiken.

- Vi har kanske trott att statsmakterna skulle förstå problemet och påbörja en omfördelning av pengar från de statliga forskningsfinansiärerna till lärosätena, men det har visat sig att vi har varit naiva i den frågan. Regeringen förstår mycket väl, men prioriterar ändå ner de direkta anslagen till lärosätena. Det visar den här rapporten med stor tydlighet, säger Karin Åmossa, chefsutredare på SULF.

Ansvaret för att skapa bättre arbetsvillkor i akademin landar helt och fullt på lärosätena. Det är bara de som kan åtgärda de problem som står i vägen för att Sverige ska kunna ha den riktigt vassa forskning som forskarna har kompetens att genomföra om de ges möjligheten. Men som rapporten också visar fördelar många lärosäten sina basanslag vidare på ett sätt som inte kompenserar för utan faktiskt förvärrar problemen som skapas av statsmakternas prioriteringar.

SULF uppmanar regeringen att:

• Bryta den för lärosätena destruktiva utvecklingen mot ett allt större beroende av externa medel genom att öka andelen basanslag direkt till lärosätena. Det finns två sätt att åstadkomma detta: Öka kraftigt de direkta anslagen till lärosätena eller vikta om medel så att lärosätenas andel ökar på bekostnad av de statliga forskningsfinansiärerna och övriga mottagare av forskningsmedel i statsbudgeten.

SULF uppmanar lärosätena att:

• Anställa forskare och lärare tillsvidare, inte bara på papperet. Lärosätena behöver ta ansvar för att kompensera för de problem det nationella systemet skapar och brygga över eventuella glapp i forskningsfinansieringen för enskilda forskare.
• Ta ansvar för att skapa ett nationellt system för tydliga och transparenta karriärvägar i akademin – och följa det i praktiken.
• Infoga forskare i lärosätets anställningsordning så att de får möjlighet att få rösträtt i kollegiala organ, omfattas av lärarnas arbetstidsavtal och det så kallade lärarundantaget i Uppfinnarlagen.

Läs rapporten Vart tar pengarna vägen? – Om statsmakternas prioriteringar och lärosätenas interna fördelning av basanslag för forskning och utbildning på forskarnivå (del 1) här.

Läs artikel i Universitetsläraren: Fördelning av medel cementerar osäkra villkor för forskare