SULF:s synpunkter med anledning av avstämningsmöte om kvalitetsutvärdering och kvalitetsbaserat resurstilldelningssystem
Till högskole- och forskningsminister Tobias Krantz
Ert dnr U2010/878/UHUtbildningsdepartementet inbjöd bland andra Sveriges universitetslärarförbund (SULF) till ett avstämningsmöte om kvalitetsutvärdering och kvalitetsbaserat resurstilldelningssystem den 3 mars 2010. Med anledning av den presentation som då gjordes och den efterföljande diskussionen vill SULF i det följande framföra starkt kritiska synpunkter på den nu aktuella beredningsproceduren, den tidigare beredningsprocessen och det förslag som presenterades den 3 mars.
Förbundet vill också uppmana Dig som ansvarig minister att allvarligt överväga att skjuta på den aviserade propositionen och också den om självständigare lärosäten för att ge tillfälle för en beredning värdig den svenska förvaltningsmodellen, där samtliga berörda ges god tid att analysera förslagen och belysa konsekvenserna av dem. Därmed skulle Du kunna presentera goda förutsättningar för långsiktigt hållbara ramar för universitetens och högskolornas samhällsviktiga verksamhet.
Den nu aktuella beredningsproceduren är oacceptabel
Att kalla till ett avstämningsmöte utan att ha sänt ut något som helst material i förväg är ett hån mot alla de aktörer inom högskolan som liksom SULF har organ med många, kloka valda ledamöter, vars kapacitet nu inte kunnat utnyttjas. En power-point-presentation och efterföljande tid för frågor och synpunkter under två timmar i en sal med minst 100 personer närvarande endast 20 dagar innan propositionen ska lämnas till riksdagen kan inte betecknas som seriöst. Man behöver inte ha arbetat i regeringskansliet för att förstå att ett sådant möte inte heller kommer att kunna leda till några väsentliga ändringar av regeringens förslag.
Den tidigare beredningsprocessen har också varit märklig
Hela beredningsprocessen har präglats av märkliga inslag, såsom underhandsdirektiv från statssekreteraren dels till en statlig utredningsman, dels till Högskoleverket, både under remissbehandlingen av RUT 2 och under fullgörandet av regeringsuppdraget om det nya kvalitetssäkringssystemet från i mars 2009. Det senare skulle möjligen kunna ursäktas med att Utbildningsdepartementet var angeläget om att se till att den djupa klyfta mellan Högskoleverket och lärosätena, företrädda av SUHF, som konstaterades bl.a. vid Utbildningsutskottets öppna utfrågning om kvalitet i oktober 2008, skulle överbryggas. En nära bevakning av utredningsuppdraget skulle således kunna förklaras med att departementet ville förvissa sig om att samarbetet fungerade på avsett sätt mellan verk, lärosäten och studentorganisationen SFS. Att universitetslärarnas professionella intressen inte ansågs viktiga nog för att låta SULF delta i den delen av beredningsprocessen kan bara beklagas. Tyvärr tycks dessutom departementets intresse att ena högskolesektorn nu vara helt bortglömt.
Departementets förslag är olämpligt, olyckligt, otydligt och delvis obegripligt
Följande synpunkter framförs med alla reservationer för att tiden och underlaget inte medgett noggranna och genomtänkta analyser av det presenterade förslaget.
Även om SULF ovan funnit argument för att regeringen för första gången i Högskoleverkets 15-åriga historia ansett sig ha anledning att styra utformningen av ett nytt utvärderingssystem gentemot sitt expertorgan, så framstår detta som högst anmärkningsvärt i den svenska myndighetstraditionen. De tidigare två utvärderingssystemen har båda, i enlighet med verkets instruktion, utformats av verket i alla sina delar. Att så inte kommer att vara fallet denna gång kan antagligen också bli problematiskt vad gäller ENQA:s bedömning av verkets självständighet som görs återkommande av europeiska kvalitetssäkringsorgan utifrån ”European Standards and Guidelines for Quality Assurance in the European Higher Education Area”.
Mot bakgrund av förhistorien finner SULF det också anmärkningsvärt att departementet överhuvudtaget finner anledning att gå emot ett förslag som presenterats av en enig sektor. Det är dock om möjligt ännu mer anmärkningsvärt att statssekreteraren i sin presentation gör det med hänvisning till att Högskoleverkets förslag, som således godkänts av lärosätenas och studenternas företrädare, skulle strida mot lärosätenas behov av självständighet och med åberopande av den akademiska friheten. Därmed har det för alla universitetslärare och forskare grundläggande begreppet akademisk frihet missbrukats på ett sätt som reducerar det till ett politiskt slagord utan reell innebörd.
Att följa upp hur regeringens egna examensmål (”learning outcomes” med Bolognaterminologi) används och omsätts i examinationen av studenter förefaller inte SULF som orimligt i ett mål- och resultatbaserat styrsystem och naturligtvis inte heller i förhållande till de åtaganden som Sveriges ministrar med ansvar för den högre utbildningen gjort i en rad kommunikéer inom ramen för Bolognaprocessen. Ett system fritt från både mål från statsmakterna och kontrollerande utvärderingar skulle kunna beskrivas som verkligt självständigt för lärosätena, men något sådant system torde inte föresväva vare sig den här eller någon annan regering.
Det alternativa tredelade förslag som presenterades den 3 mars innebär såvitt SULF kan bedöma en betydande oklarhet beträffande hur de olika delarna ska viktas sinsemellan för olika typer av utbildningar. Inte minst kommer, som förbundets företrädare uppfattade det, självvärderingen där olika bortförklaringar av studenternas dåliga självständiga arbeten ska kunna presenteras – av Agneta Stark benämnd som ursäktsmarknaden – inte att verka kvalitetsdrivande vad gäller universitetslärarnas vetenskapliga och pedagogiska kompetens. Här torde lärosätenas tidigare krav på tydlighet och förutsebarhet i bedömningarna att helt komma till korta. Övriga delar av förslaget tycks också lida av stora brister, såsom alumnenkäterna vars användbarhet starkt kan ifrågasättas av metodologiska skäl, bl.a. då de före detta studenternas erfarenheter kan vara helt inaktuella. SULF finner också den starka fokuseringen på det självständiga arbetet olycklig, inte minst för professionsutbildningarna, vars specifika mål i examensordningen svårligen kommer att kunna utvärderas mot de för dem nyligen införda självständiga arbetena. För dessa utbildningar torde den förkastade första bedömningsgrunden vara betydligt mer användbar. I detta sammanhang kan också erinras om synpunkten som framfördes under mötet att begreppet anställningsbarhet borde bytas ut motanvändbarhet.
SULF vill avslutningsvis erinra om att förbundet inte alls stödjer tanken på en direkt koppling mellan resurstilldelning och utvärderingar av kvalitet, vare sig för utbildning eller för forskning. Vad som är kvalitet inom dessa verksamheter är alltför komplext för att fångas in i enkla, mätbara indikatorer och dessutom kommer alltid viktningen mellan olika indikatorer att diskuteras utan att samstämmighet kan nås. SULF har tidigare förordat en indirekt koppling till resurstilldelningen genom att Högskoleverkets utvärderingsresultat görs tillgängliga på ett begripligt sätt för blivande studenter. Välinformerade studenter kan sedan göra sina val av utbildning och lärosäte, vilket i sin tur avspeglar sig i de olika lärosätenas möjligheter att attrahera studenter som tillsammans kommer att generera helårsstudenter och helårsprestationer. Denna vår uppfattning har stärkts under den pågående processen om utvärdering av kvaliteten i högre utbildning och efter diskussionen om de kvalitetsindikatorer som införts för tilldelning av basresurser till lärosätenas forskningsverksamhet efter den senaste forskningspropositionen.
För Sveriges universitetslärarförbund
Anna Götlind
förbundsordförande
Ann Fritzell
chefsutredare
