En gemensam utbildning inom statsförvaltningen
SULF ser fördelar med att alla anställda inom statlig verksamhet får en utbildning kring värdegrunden och de regelverk som gäller vid myndigheterna. SULF avstyrker dock utredningens förslag om en obligatorisk gemensam utbildning reglerad i lag. SULF föreslår nedan andra sätt som bättre tillmötesgår de olika förutsättningar som finns vid de olika myndigheterna och bland medarbetarna. SULF anser vidare att den redovisade kostnaden, som i sig är högst osäker, inte motsvarar nyttan av att genomföra utredningens förslag.
REMISSVAR
Ert dnr Fi2020/02978
En gemensam utbildning inom statsförvaltningen (SOU 2020:40)
Sveriges universitetslärare och forskare, SULF, lämnar härmed synpunkter på remiss om förslag till en gemensam utbildning inom statsförvaltningen, SOU 2020:40.
SULF är ett Sacoförbund som organiserar lärare, forskare och doktorander på lärosäten och forskningsinstitut.
Utredningens förslag
Utredningen föreslår att det ska införas en lag om en gemensam utbildning inom statsförvaltningen. Utbildningen föreslås vara obligatorisk och skyldigheten att genomgå den ska som utgångspunkt avse alla som arbetar vid de statliga förvaltningsmyndigheterna och domstolarna, inte endast nyanställda.
De uppgifter som följer av att samordna utbildningen föreslås delas upp på två myndigheter. Ett stort universitet ska tillhandahålla grundutbildningen i den gemensamma utbildningen inom statsförvaltningen. Rådet för utbildning inom statsförvaltningen ska inrättas som ett särskilt beslutsorgan vid Statskontoret. Rådet ska besluta om innehållet i utbildningen och besluta om den geografiska indelningen för de fysiska mötena. Statskontoret ska vara värdmyndighet för Rådet för utbildning inom statsförvaltningen. Universitetet och rådet ansvarar för utbildningens genomförande respektive förutsättningar.
SULF:s övergripande synpunkter
SULF ser fördelar med att alla anställda inom statlig verksamhet får en utbildning kring värdegrunden och de regelverk som gäller vid myndigheterna. SULF avstyrker dock utredningens förslag om en obligatorisk gemensam utbildning reglerad i lag. SULF föreslår nedan andra sätt som bättre tillmötesgår de olika förutsättningar som finns vid de olika myndigheterna och bland medarbetarna. SULF anser vidare att den redovisade kostnaden, som i sig är högst osäker, inte motsvarar nyttan av att genomföra utredningens förslag.
Myndigheterna har olika uppdrag och olika behov
Det finns ett stort antal statliga myndigheter och inom dem arbetar personer med olika bakgrund och med olika uppdrag. Vissa myndigheter har en mycket omfattande myndighetsutövning gentemot medborgare och organisationer medan andra inte har någon myndighetsutövning alls. Inom högskolan, där merparten av våra medlemmar verkar, förekommer myndighetsutövning i huvudsak i form av examination av studenter samt i samband med antagning till utbildning. Någon myndighetsutövning gentemot allmänheten i stort sker således inte. Vad gäller examination så får den enligt högskoleförordningen endast utföras av den som är anställd som lärare i förordningens mening. Vid sidan om lärare finns det andra anställda som kan medverka i undervisning, men som inte får examinera (till exempel doktorander och forskare). Högskolans andra huvuduppdrag är att bedriva forskning och inom detta område förekommer inte myndighetsutövning. Däremot finns det många andra viktiga regelverk, exempelvis kring etikprövning och etiska principer, som alla som bedriver forskning måste känna till. Dessa aspekter kommer näppeligen att rymmas i en gemensam utbildning enligt förslaget utan måste tillhandahållas av lärosätena och måste också vara föremål för att ständig diskussion inom professionen.
Även om det finns gemensamma förutsättningar som förenar de olika myndigheterna och medarbetarna inom staten så finns det således också stora olikheter vad gäller uppdrag, förkunskaper och erfarenheter. Inom högskolan finns exempelvis många anställda som under lång tid har arbetat inom verksamheten och som är väl förtrogna med vad som gäller. Det finns samtidigt andra som har mindre erfarenhet, och det finns stor andel medarbetare från andra länder. Dessa kan ha ett större och annorlunda behov av utbildning i de aktuella frågorna utifrån de arbetsuppgifter var och en har. Stor del av forskningen bedrivs med engelska som arbetsspråk och för tillresta måste utbildningen ges på engelska. Till detta kan läggas att många av de anställda inom högskolan, exempelvis de som verkar inom statsvetenskap och juridik, redan har gedigna kunskaper om de frågor som blir aktuella i en relativt kort gemensam utbildning inom statsförvaltningen. Att tvinga dem att genomgå en utbildning av detta slag skulle vara ett slöseri med både tid och resurser.
SULF anser därför att utbildningen bör ske på respektive myndighet och att den där anpassas till det behov som finns. SULF anser också att varje arbetsgivare ska ges möjlighet att bestämma vilka medarbetare som ska delta i en sådan utbildning. För detta behövs ingen särskild lagstiftning utan det räcker med att hänvisa till de rättigheter och skyldigheter som ligger i anställningsförhållandet och i arbetsgivarens arbetsledningsrätt.
Att ett lärosäte ska besluta vilka medarbetare på andra myndigheter än det egna lärosätet som ska undantas är enligt SULF olämpligt av flera skäl. Det är den enskilda arbetsgivaren som bäst kan bedöma vilken utbildning varje medarbetare behöver och en annan modell förefaller inte bara krånglig utan kan också riskera att leda till oenighet mellan berörd myndighet och lärosätet. Därtill kommer risken för att sekretessbelagd information om medarbetaren eller dennes uppdrag kommer på avvägar.
Det kan dock finnas ett värde i att ett lärosäte får i uppdrag att ta fram och uppdatera utbildningsmaterial som kan användas för såväl grundutbildningen som fortbildningen. Det materialet kan då anpassas till respektive målgrupp och till det kan respektive myndighet lägga de inslag man anser behövas. SULF är dock tveksamma till att ett lärosäte ska ansvara för och bedriva undervisningen då det inte kan anses vara en högskoleutbildning i den mening som avses i högskolelagen och högskoleförordningen.
Om en utbildning ska leda till önskad effekt måste den också upplevas som relevant av medarbetaren. En gemensam utbildning för alla statsanställda riskerar att bli alltför allmän och behöva anpassas till de deltagare som har lägst förkunskaper. De som arbetat länge inom staten eller har en hög utbildningsnivå inom relevanta områden kommer sannolikt inte att uppfatta en sådan utbildning som särskild givande. För nyanställda utan tidigare erfarenhet av arbete inom staten kan en gemensam utbildning vara mer relevant, men även här bör arbetsgivaren kunna medge undantag för vissa medarbetare.
En lagreglering om obligatorisk utbildning bör inte införas
Över tid har anställningsförhållandet mellan medarbetarna och myndigheterna alltmer gått emot att regleras i en avtalsrättslig relation precis som inom den privata arbetsmarknaden. SULF ser positivt på detta. Vi anser vidare som nämns ovan att deltagande, eller befrielse från deltagande, i en utbildning bäst hanteras i samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare. Att införa en särskild lagstiftning här skulle innebära en olycklig återgång till en mer lagreglerad relation mellan arbetsgivare och arbetstagare. SULF är också tveksam till utredningens tankar kring att en vägran att deltaga i en utbildning ska hanteras genom bestämmelserna om disciplinpåföljd i lagen om offentlig anställning. Här kan också läggas till att det finns personer som föreslås omfattas av ett obligatorium som inte kan påföras sådana åtgärder eftersom de inte är anställda (uppdragstagare, praktikanter och doktorander utan anställning). Vad gäller dessa doktorander som finansieras med stipendier tillkommer frågan om en utbildning som denna, som inte kan ingå i forskarutbildningen, kan göras obligatorisk utifrån skattelagstiftningens bestämmelser. Utredningen har inte heller belyst kostnaden för förlängning av alla doktoranders finansiering om de ska genomgå moment som försenar avläggandet av examen.
Ett införande av en obligatorisk utbildning riskerar att försvåra kompetensförsörjningen till högskolan
Om en gemensam och obligatorisk utbildning för alla som inte redan genomgått en sådan införs så finns det en uppenbar risk för att arbetsgivaren kommer börja ställa krav på genomgången utbildning vid rekrytering av personal vilket vore negativt för en önskvärd personalomsättning mellan högskolan och resten av arbetsmarknaden. Därtill kommer att högskolans attraktionskraft som arbetsgivare minskar om personer ser kravet på genomgången, gemensam lagstadgad utbildning som ett skäl att inte söka sig till ett arbete inom området för det fall man inte ser behovet av den.
Den organisation och det genomförande som utredningen föreslår är krånglig och förenad med onödiga kostnader
Att införa ett särskilt råd under Statskontoret som ska besluta om vad utbildningen ska innehålla och ordningen för hur den ska genomföras förefaller enligt SULF vara såväl krångligt som kostnadsdrivande. Detsamma gäller ordningen för hur handledare ska utses. Ordningen riskerar att leda till en överdriven administration och att en anpassning till olika behov försvåras. Därför förordar vi att utbildningen sker lokalt, men gärna med hjälp av olika utbildningsmoduler som tas fram av ett lärosäte och som sedan används på ett anpassat sätt lokalt.
Att genomföra fysiska träffar riskerar att leda till ytterligare kostnader i form av resor och restid och det är heller inte lämpligt ur klimatsynpunkt. Därför förordar SULF i första hand digitala lösningar för de gemensamma inslagen. SULF noterar också att utredningen lyfter fram att man i de gruppdiskussioner som genomförts noterat att den dominerande uppfattningen är att det är bra att blanda myndigheter vid genomförandet. Det är här oklart vad ”dominerande” betyder och bland citaten förefaller endast de som är positiva till idén att återges. En mer allsidig belysning hade varit önskvärd för att bättre kunna överväga andra alternativ.
För SULF
Git Claesson Pipping
Förbundsdirektör
