Akademisk frihet kräver både lagstiftning och mod
Akademisk frihet beskrivs ofta som rätten att forska, undervisa och söka kunskap utan politisk eller ideologisk styrning. Det är sant. Men för oss som arbetar i akademin är det något mer konkret än så. Akademisk frihet handlar om vardagen på våra lärosäten. För akademisk frihet är inte är ett privilegium för högskoleanställda, utan är en nödvändig förutsättning för trovärdighet och en resurs för samhället i stort. För vad spelar frihet i lagen för roll om du inte vågar kritisera ditt lärosäte eller säga emot dina kollegor eller chef? Vad betyder den om du riskerar att förlora din försörjning när du lyfter obekväma perspektiv i undervisningen eller forskningen? Hur fri är undervisningen och forskningen om hot, hat och trakasserier leder till självcensur?
Det här är frågor som allt fler talar om. Diskussionen om akademisk frihet har blivit starkare de senaste åren, inte minst mot bakgrund av utvecklingen internationellt. Vi ser hur universitet pressas politiskt i flera länder och hur forskare och lärare attackeras för sin undervisning och forskning. Men också i Sverige pågår nu ett viktigt arbete. Regeringen har tillsatt en utredning om stärkt skydd för den akademiska friheten och en annan om lärosätenas organisationsform och styrning. Det är välkommet. Men samtidigt måste vi våga tala klarspråk om att akademisk frihet aldrig kan reduceras till en juridisk princip på nationell nivå. Den måste också kunna utövas i praktiken. På varje lärosäte. Det är så vi får trovärdig undervisning och forskning.
För forskare, universitetslärare och doktorander handlar akademisk frihet därför inte bara om principer utan också om väldigt konkreta arbetsvillkor. Det handlar om trygga anställningar och möjligheten att bygga en akademisk karriär utan ständig osäkerhet. Om möjlighet för forskning och undervisning av hög kvalitet. Om kollegialitet och högt i tak. Om att kunna delta i det offentliga samtalet utan rädsla för repressalier. Om att kunna undervisa vetenskapligt och kritiskt även när ämnen uppfattas som kontroversiella. När de här förutsättningarna saknas urholkas också friheten. SULF:s rapporter visar tydligt att hot och hat mot forskare och universitetslärare är ett arbetsmiljöproblem. Nästan hälften av alla doktorander, forskare och lärare uppger att de utsatts för hot, hat eller otillbörlig påverkan. Många väljer att inte anmäla. Många blir mer försiktiga. En del undviker vissa forskningsområden eller drar sig undan det offentliga samtalet. Det påverkar direkt undervisningen och forskningen. Det är inte bara ett arbetsmiljöproblem. Det är ett demokratiproblem.
När forskare tystnar förlorar samhället viktig kunskap. När lärare undviker svåra frågor försvagas utbildningen. När doktorander tidigt lär sig att anpassa sig i stället för att tänka fritt riskerar hela akademins kultur att förändras.
Därför är det viktigt att vi inte fastnar i en alltför snäv diskussion om akademisk frihet. Friheten måste skyddas både institutionellt och individuellt. Sverige behöver starkare grundlagsskydd för akademisk frihet och för lärosätenas autonomi. Men vi behöver också starka fackliga skyddsräcken och arbetsplatser där akademisk integritet faktiskt går att upprätthålla i vardagen. Det är här ni medlemmar kommer in. Akademisk frihet försvaras inte bara genom utredningar och lagstiftning. Den försvaras varje dag av forskare, lärare och doktorander som håller fast vid vetenskaplig integritet trots press och osäkerhet. Av lokala fackliga företrädare som står upp för kollegialitet och rimliga villkor. Av medlemmar som säger ifrån när tystnadskultur eller politisk klåfingrighet breder ut sig. Friheten behöver institutioner som skyddar den. Men den behöver också människor som använder den.
Det är därför SULF fortsätter driva frågan om akademisk frihet inför valet 2026. Inte för att friheten är abstrakt eller självklar. Utan för att vi vet att den är avgörande för både akademin och demokratin.
Sanna Wolk
Ordförande för SULF
Text har publicerats i Universitetsläraren 3/26.