En jämställande forskningsproposition är en kvalitetsfråga
Det är en i sektorn djupt känd sanning att balansen mellan direkta och interna forskningsresurser måste ändras. Rapporten Fostering Breakthrough Research (Öquist och Benner, 2012) som visade att länder med större andel direkta resurser lyckades få bättre genomslag för sin forskning övertygade om att större fasta anslag behövs. Och den senaste forskningspropositionen innebar en viss, om än begränsad, omviktning. Så långt är allt väl. Men räcker det? Eller måste vi också se längre och diskutera hur resurserna ska användas?
Svensk högskola har jämställdhetsproblem. Kvinnliga universitetslärares karriärer går av flera skäl långsammare. Många av dem, som lyckas bli professorer, binds upp av uppdrag som de ges enbart i egenskap att de är en av få kvinnor. Men ojämställdheten gäller också studenterna. Svensk högre utbildning är starkt könssegregerad trots att kvinnliga studenter är i majoritet. Och de stora kvinnodominerade utbildningarna inom vård och lärarutbildning är också de med minst forskningsanknytning. Tillgången till disputerade lärare är starkt begränsad, återväxten är svag och få lärare på utbildningarna har möjlighet att vara aktiva forskare. Den bristande jämställdheten både bland den forskande och undervisande personalen och bland studenterna är i grunden kvalitetsproblem; forskningen och utbildningen blir sämre när den är ojämställd. Men om regeringen i forskningspropositionen ökar basanslagen rejält kan lärosätena ta större ansvar för att en del av dessa problem åtgärdas.
I dag bedrivs forskning inte alltid utifrån samhällets behov utan också efter forskningsfinansiärernas behov. Med större direkta resurser kan lärosätena själva fördela resurser till att forskningsanknyta utbildningen både genom att forskarutbilda fler inom bristområden och genom att låta de som är disputerade och undervisar på utbildningarna bedriva forskning. Då ökar kvaliteten på utbildningarna. Ett känt arbetsmarknadsbehov om bortåt en halv miljon personer under det närmaste decenniet kan då mötas av kvalificerad personal med inte bara större kunskaper utan också större förmåga att ta till sig och använda forskning som produceras efter att de tagit examen. Vård, skola och omsorg kommer att bli av högre kvalitet.
Också när det gäller jämställdheten bland lärare/forskare kan större direkta anslag påverka jämställdheten. Rapporten Hans Excellens (Sandström, Wold, Jordansson, Ohlsson, Smedberg 2010) visade att kvinnor systematiskt missgynnas av bedömningsprocesser framför allt kring stora anslag till excellenta forskare. De externa anslagen avgör också i hög grad vilka som anställs på lärosätena. Dels får ju de som har anslag anställningar, vilket gör att män oftare anställs av det skälet, dels anges inte sällan ”förmåga att få externa anslag” som ett kriterium i utlysningar av både lektorat och professurer vilket ju är indirekt könsdiskriminerande eftersom kvinnor oavsett meriter har lägre beviljandegrad för stora anslag. Lärosätena ges med större fasta anslag bättre möjlighet att rekrytera jämställt än de har i dag.
Ett jämställdhetsperspektiv behövs för att fullt ut belysa varför lärosätena behöver större basanslag. Övriga argument för större basanslag – till exempel krav på motfinansiering och overhead – väger avsevärt mycket lättare än det faktum att både forskning och utbildning blir av högre kvalitet om vi anlägger ett jämställdhetsperspektiv.
Håkan Lindkvist
1:e vice ordförande för SULF
Publicerad i Universitetsläraren nr 7 2015
