Hoten mot samhället och den akademiska friheten
Akademisk frihet är en av grundstenarna i upprätthållandet av demokrati och värnandet av mänskliga rättigheter. Varken dagspolitik eller kortsiktiga ekonomiska intressen ska definiera vad som får forskas på eller undervisas om på våra lärosäten. Såväl makthavare som medborgare i allmänhet behöver förstå, acceptera, värna och i bästa fall hylla tanken att ett fritt och gott samhälle behöver en högre utbildning och en forskning där det råder fritt utbyte av tankar och idéer.
I regeringens forskningsproposition föreslås att den akademiska friheten inom forskning och utbildning ännu tydligare ska skrivas in i lag. Det är bra, men tyvärr kan vi konstatera att politiken i detta fall talar med kluven tunga. I retoriken vill man ge forskare och universitetslärare mer akademisk frihet men i praktiken tar politiken ett ännu starkare grepp om den akademiska forskningen.
I propositionen föreslås att lärosätenas basanslag för forskning ska höjas i absoluta tal. Men i relation till de medel som går till forskningsråden och andra forskningsfinansierande myndigheter minskar andelen basanslag. Såväl de kollegiala organens som de enskilda forskarnas rådighet över vad som bör forskas på minskas.
Att nu också införa vad som kallas profilområden, som regeringen efter kvalitetsbedömning av forskningsråden ska fatta beslut om, innebär ytterligare ett steg mot ökad politisering av forskningen. Förutom att ytterligare nagga basanslagen, den institutionella autonomin och den akademiska friheten i kanten så riskerar det att minska forskningens mångfald och göra det svårare att bygga upp nya forskningsområden. Det får till följd att vi inte fullt ut kan nyttiggöra den forskning som bedrivs i andra länder och som i genomsnitt utgör 98 procent av den totala kunskapsmassan i världen.
I propositionen föreslås att också utbildningen i lag ska omfattas av akademisk frihet. Samtidigt fastslår regeringen genom högskoleförordningens examensordning utbildningarnas mål. Det är inte ett problem för generella examina där målen är få, relevanta och möjliga att utvärdera akademiskt. Men det är ett problem för professionsutbildningarna där målen är många och inte alltid möjliga att utvärdera akademiskt.
Dessa mål kan regeringen ändra med bara några veckors varsel. Det innebär inte i någon del akademisk frihet. Låt högskolesektorn självständigt få bestämma examensmålen så att utbildningen blir sant akademisk!
Ett annat hot mot den akademiska friheten är de senaste årens relativisering av kunskap och fakta, där väl belagda och av majoriteten av vetenskapssamhället erkända förhållanden ges status av att vara en åsikt. Genom sociala medier försöker politiska krafter och trollfabriker inom och utanför landet destabilisera vår demokrati genom att så split genom spridandet av allehanda lögner och myter.
Följden av detta blir att lärare och forskare utsätts för hätska hatkampanjer och till och med hot om våld och död i syfte att tysta dem. Forskare slutar forska på vissa områden, vetenskapsjournalister ålägger sig självcensur när hatet och hoten mot deras rapportering väller in. Det har vi tyvärr fått vänja oss vid under pandemin.
Våra lärosätesledningar, men också alla i akademin, måste försvara alla våra kollegors rätt att föra fram sina vetenskapliga argument. Här måste vi bli bättre!
Nu krävs det mer mod än vanligt att som enskilda lärare och forskare göra det vi är satta att göra. Politiken och det övriga samhället får inte svika oss genom att låta hot och därpå följande självcensur fortsätta.
Gör akademin sant oberoende. Ge samtidigt samhällets stöd till de som är satta att förmedla och problematisera information och kunskap. Lärare, forskare och journalister som tillåts och vågar göra sitt jobb behövs för att bevara demokratin och värna de mänskliga rättigheterna.
Mats Ericson
Ordförande för SULF
Ledaren är publicerad i Universitetsläraren nummer 2, 2021
