Oavsett om man pratar klimat, skola eller hälsa är forskning och högre utbildning nyckeln för att lösa vår tids utmaningar. Därför måste de allra mest lämpade lockas till högskolan och vilja stanna kvar där. Det innebär att villkoren måste vara konkurrenskraftiga. Men är de det?

När det gäller löner är det en sanning med modifikation. Lönerna på andra delar av arbetsmarknaden har sprungit ifrån den nivå som universitetslärare och forskare har. Statistik visar att förstelärare inom gymnasiet och grundskolan har löner i nivå med lektorerna på högskolan och klart högre än adjunkterna (för att inte tala om doktoranderna). På lärarutbildningarna är detta ett akut problem. Men även inom andra delar av högskolan är lönerna låga i jämförelse med vad som erbjuds i näringslivet. När lönerna är låga blir det svårt för universitet och högskolor att rekrytera, och behålla, de som lätt kan få ett arbete med goda villkor någon annanstans.

Men det är inte bara låga löner som är problemet. Även andra arbetsvillkor spelar in. Arbetsmiljön måste vara tillfredsställande, och det är långt ifrån överallt den är det. Stress – i form av stark tidspress, höga förväntningar från olika intressenter och stort ansvar inte bara för att utföra ett gott arbete utan också för att dra in forskningsfinansiering – är ett ökande problem som kan leda till långvarig sjukskrivning. Osäkra anställningar bidrar inte heller till attraktiviteten inom högskolesektorn. En hög procent av den forskande och undervisande personalen är visstidsanställd och även tillsvidareanställda forskare riskerar uppsägning på grund av arbetsbrist när externa pengar tar slut. För vissa grupper är tillgången på forskningsresurser och kompetensutveckling ett stort arbetsmiljö- och kvalitetsproblem.

Vi vet alla att resurserna till högskolan är begränsade och att utbildningsfinansieringen urholkas varje år på grund av statens krav på effektivisering. Dessutom känner många forskare med egna, externa anslag att löneökningar bara för med sig att forskningspengarna räcker kortare tid. Det här ger inga goda möjligheter för löneutveckling, utan fungerar närmast som en press på vissa forskare att i det närmaste välja mellan att få tid nog att göra ett bra jobb och att få den lön man förtjänar. Det är en orimlig situation.

Därför måste SULF arbeta med flera parallella spår. Det ena spåret gäller att förbättra möjligheten till en god lönesättningsprocess på ett lokalt plan. Det andra är att lärosätena måste sluta att öka sitt myndighetskapital genom att lägga utbildningsresurser på hög. I stället måste de se till att alla pengar som ska finansiera utbildningen används till det de är ämnade för. Det tredje är ett påverkansarbete mot regeringen. Det är inte rimligt att resursurholkningen på utbildningssidan får fortsätta, och det är inte rimligt att externa anslag får till följd att forskare ibland avstår rimlig löneutveckling.

Vad kan du själv göra? Det är viktigt att du tar chansen till utvecklings- och lönesamtal, och det är viktigt att du förbereder dig noga. De här samtalen ska hänga ihop och du ska veta vad i din arbetsinsats som belönas, och vad du behöver göra för att få en bättre löneutveckling.

Mats Ericson
Förbundsordförande

Hittade du det du sökte?

Den här webbplatsen använder kakor (cookies) för att förbättra användarupplevelsen på webbplatsen. Genom att fortsätta surfa på sulf.se godkänner du det. Läs mer om användning av kakor.