Låt proffsen vara proffs – var och en på sitt håll

Schorske konstaterade att akademisk frihet och medborgerlig frihet är ömsesidigt beroende av varandra, men att de inte är samma sak. De måste respektera och balansera varandra, en balans som hotas när universiteten i den politiska kampen ses som antingen vapen eller hinder. Schorske drog slutsatsen att universiteten bäst tjänar det omgivande samhället genom att bidra till analysen och diskussionen om samhällets mest angelägna problem på sina egna villkor. Han konstaterade också att Berkeley, ett lärosäte finansierat med offentliga medel, var extra sårbart för påtryckningar från stat och samhälle.

Det förefaller rimligt att samhället och politiken ställer krav på transparens och resultat, men det förefaller också rimligt att svenska politiker låter universitet och högskolor bidra till analysen och diskussionen om samhällets mest angelägna problem på sina egna villkor. Det är så högre utbildning tjänar stat och samhälle bäst.

Den högre utbildningens primära uppgift är att vidga vetandet i mänsklighetens tjänst. Politikens uppgift är att skapa förutsättningarna, inte att detaljstyra verksamheten eller föreskriva resultat. Utgångspunkten är att högre utbildning angår och tjänar hela samhället – trots eller tack vare en eventuell brist på politisk inblandning och detaljstyrning.

Balansen mellan akademins nödvändiga frihet och den politiska makten hotas när politiken ger högre utbildning uppgifter som motiveras som samhällsnyttiga men som samtidigt överskuggar ambitionen att Sverige ska ha en högre utbildning av hög kvalitet – en kvalitet som vi är fria att upprätthålla, men med nuvarande anslagssystem under förutsättning att vi samtidigt är redo att underminera den egna institutionens ekonomi.

När regeringen då aviserar att högskolorna i sin verksamhet aktivt ska främja ett brett deltagande i utbildningen, så framstår det utmanande i en verksamhet som sedan 1990-talet har kännetecknats av ökade studentkullar och, i realiteten, minskade anslag.
Ett breddat deltagande är eftersträvansvärt men med nuvarande resurser finns det inte några marginaler att ta av. Bristningsgränsen är nådd. Som högre utbildnings- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) betonar, så bör lärandet stå i centrum, men i fler timmar än de fyra till fem i veckan som finansieringen just nu medger studenter inom humaniora och teologi. Om politiken ger  högskolan de ekonomiska förutsättningarna, så måste pengarna följas av visshet om att högskolan kan åläggas att utveckla lärandet utan politiska pekpinnar och detaljreglering.

Högre utbildning ska samverka med det omgivande samhället, inte vare sig utgöra ett vapen eller ett hinder för diverse politiska målsättningar. Att staten vill ha verktyg för en ändamålsenlig styrning av universitet och högskolor väcker farhågor om en rubbad
balans mellan den nödvändiga akademiska friheten och politikens vilja att detaljstyra och föreskriva på ett sätt som strider mot orsakerna till att ett land har välutbildade, kritiskt tänkande, medborgare. Viktigt att komma ihåg är att den akademiska friheten betyder frihet och integritet att kritiskt granska också den stat och det samhälle som finansierar verksamheten.

HELÉN PERSSON
3:E VICE ORDFÖRANDE FÖR SULF