Slopa produktivitetsavdraget i högre utbildning
Att antal studenter i högre utbildning har ökat kraftigt under en tjugoårsperiod torde inte överraska någon. Att kostnaderna därmed ökar torde inte heller vara någon överraskning, trots den (alltför lilla) peng som följer med studenten in i systemet. Det är de dragna slutsatserna som överraskar, när lärosätena inte får ekvationen att gå ihop.
Tillsammans bör arbetsgivare och fack verka för att det så kallade produktivitetsavdraget inom högre utbildning slopas. I korthet: Uppräkningsprocenten minskas efter den årliga pris- och löneomräkningen med ett produktivitetsavdrag. Ett ekonomiskt utrymme är tänkt att uppstå när produktiviteten och effektiviteten i statlig verksamhet ökar. Då kan uppräkningsprocenten till lärosätena minskas i relation till produktivitetsökningen. Men landets universitetsanställda forskar och undervisar redan så mycket och snabbt de förmår. Här finns inga vinster att göra.
Produktivitetsavdraget i pris och löneomräkningen har mellan 1994–1995 och 2011 urholkat resurserna till den högre utbildningen med sju till femton miljarder kronor. Det betyder i klartext att den peng per student som lärosätena erhåller är för liten och ska finansiera för mycket. Studenterna får färre antal timmar kontakttid med läraren. Grupperna blir större. Lärarens arbetsbelastning ökar. Oavsett om skillnaden är sju eller femton miljarder så har expansionen av den högre utbildningen inte varit finansierad fullt ut, och det får konsekvenser för kvaliteten oavsett om den stavas kontakttid med läraren eller drägliga arbetsvillkor. SULF verkar för båda.
När en alltför liten studentpeng ska räcka till alltför mycket minskas professorernas garanterade forskningstid i arbetstidsavtalen. När en alltför liten studentpeng ska räcka till alltför mycket minskar kontakttiden mellan lärare och student. När en alltför liten studentpeng ska räcka till alltför mycket får den undervisande läraren inte ens full ersättning för sin närvaro och tid på gruppövningar och seminarier, särskilt inte om det avser ett så kallat repetitivt moment. Lösningen blir ofta att läraren, klämd mellan timtilldelning och anständighet, tar av sin forskningstid.
Kvalitet i svensk högskola stavas mer kontakttid och undervisningstid per vecka och per student, mindre undervisningsgrupper, mer tid för lärares för- och efterarbete, tid för lärare att forska och undervisa på betald arbetstid, och en löneutveckling som bidrar till bibehållande och rekrytering av kvalificerade lärare och forskare. Med lite fantasi och stor dådkraft borde en gemensam strävan för landets lärosäten vara att öka intäkterna till högre utbildning – inte att ensidigt skära i kostnader som redan är för små.
Som fackförbund kan vi aldrig låta våra medlemmars arbetsvillkor vara ensidigt beroende av kortsiktiga svängningar i utbildningsvolymer och därtill hörande budget. Vår ambition är högre än så. Resurserna till utbildning och undervisning måste öka, liksom andelen direkta statsanslag till forskningen. Vi kan inte forska och undervisa mera eller snabbare än i dag. Att slopa produktivitetsavdraget vore ett första steg att gå.
Helén Persson, 3:e. ordförande för SULF
Ledare i Universitetsläraren nr 3 2015
