Undervisningens frihet – en intressant tanke?
Vid Sacos högskolepolitiska forum i oktober diskuterades betydelsen av akademisk frihet i forskning och undervisning inom högskoleväsendet. Det var många bra och tankeväckande inlägg men också högstämda ord om hur viktigt det är med den akademiska friheten.
Inom SULF säger många av oss att vi tror på ökad autonomi och akademisk frihet först när vi ser att den verkligen finns för oss enskilda lärare och forskare, inte bara som vackra ord vid högtidliga sammanhang eller som ökad makt till linjestyrningen inom våra lärosäten. SULF argumenterar outtröttligt för ökat inflytande för såväl de kollegiala organen som för den enskilde anställde läraren och forskaren.
I universitetens Magna Charta som undertecknats av ett tjugotal svenska universitet och högskolor står det: ”Frihet i forskning och utbildning är universitetens grundläggande livsprincip. Statsmakterna och universiteten måste inom sina respektive områden respektera detta grundläggande krav”.
För att detta ska kunna förverkligas står det vidare: ”För att friheten inom forskning och utbildning skall kunna bevaras bör de resurser som tjänar dessa verksamheter stå till förfogande för envar som ingår i universitetsgemenskapen”.
Betydelsen av akademisk frihet avseende forskning och undervisning som det beskrivs i Magna Charta framhålls också i Bolognadeklarationen från 1999 som under högtidliga former undertecknats av den svenska regeringen.
Även Europarådet (som Sverige är medlem av) har i en rekommendation från 2006 angående akademisk frihet och universitetens självstyre betonat vikten av att vi inom den högre utbildningen kan bedriva vår verksamhet oberoende av politiska, religiösa och ekonomiska intressen. Till dessa internationella dokument kan läggas att Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur, lyfter fram att rätten till undervisning och forskning bara fullt ut kan åtnjutas om institutionerna inom högre utbildning tillåts präglas av akademisk frihet och öppen kommunikation.
Trots dessa tunga internationella skrivningar som Sverige som nation och många lärosäten har bejakat så kan vi konstatera att den svenska högre utbildningen i praktiken är kraftigt politiskt styrd. Det råder ingen full akademisk frihet för den högre utbildningen. Den svenska regeringen kan med bara några veckors varsel självständigt ändra högskoleförordningen som reglerar de i vissa fall mycket detaljerade utbildningsmålen för olika utbildningar.
Politiken påverkar också våra förutsättningar att bedriva den högre utbildningen genom resurstilldelningssystemet. SULF har under många år i olika utredningar visat hur politiken, oavsett partifärg, genom användandet av det så kallade ”produktivitetsavdraget” minskat de reella resurserna för vissa utbildningsområden med upp till 50 procent under det senaste kvartsseklet.
Styr- och resursutredningen, ”Struten” har gett förslag på ändringar av tilldelningen, vilket väckt hopp om att vända denna nedåtgående trend. Men eftersom utredningen inte fått föreslå något som ger fördyringar så är det bara en from förhoppning att politikerna ska ta sitt förnuft till fånga och ge oss de resurser vi behöver för att ge en högkvalitativ högskoleutbildning.
Struten tar också upp att den akademiska friheten inom den högre utbildningen skulle behöva förstärkas och ges ett ökat lagskydd. I samband med ett panelsamtal på Sacos högskolepolitiska forum ställde jag frågan till företrädare för fyra olika riksdagspartier, om de kunde tänka sig att ge oss ökad akademisk frihet genom att ta bort regeringens rätt att via högskoleförordningen styra examensmålen för den högre utbildningen. Tre av politikerna, däribland ministern för högre utbildning och forskning, sa tydligt nej. Den fjärde sa ”en intressant tanke!”.
Mats Ericson
ordförande för SULF
Ledaren är publicerad i Universitetsläraren nummer 7, 2019
