Vetenskapens långsiktiga samhällsnytta är hotad
Ungefär vart fjärde år lägger regeringen fram en forskningsproposition. Precis när detta sker är intresset stort i högskolevärlden och många debatterar frågan. Men snart återgår vi till att bedriva den dagliga verksamheten som om ingenting hänt trots att det som hänt kommer att få följder inte bara för den akademiska verksamheten utan för hela samhället.
Regeringens forskningsproposition Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft som presenterades i höstas kommer att få långtgående konsekvenser. Inte för att den i sak förändrar så mycket, utan för att den förstärker en mångårig trend att driva vetenskapen allt längre från de grundvalar som är dess inneboende samhällsnytta.
De historiska vetenskapliga landvinningarna under tidigare sekler gjordes av fria forskare. De var fria i den bemärkelsen att det inte förväntades av dem att forskningen skulle lösa samhällsproblem eller vara snabbt omvandlingsbara till ekonomiskt lönsamma produkter. De sökte kunskap för kunskapens skull.
I akademin ser vi fortfarande forskningen på samma sätt som när Royal Society bildades 1662: Vetenskapen ska ge oss kunskap om världen. De flesta forskare motiveras av vilja att förstå något – vare sig detta något är en cell, en galax eller ett konstverk. Vi kan ibland motivera forskningen med en synlig samhällsnytta, men inte alltid och ur ett historiskt perspektiv är det heller inte nödvändigt. Ur ett historiskt perspektiv är kunskapen ett värde i sig. Den är långsiktigt nyttig.
Men de senaste forskningspropositionerna är inte sprungna ur den uppfattningen. Tvärtom pekar de tydligt ut forskningens kortsiktiga nytta. Forskning i dag ska ge samhällsnytta och ekonomisk utveckling i morgon. Det här skär sig rejält mot hur de flesta forskare ser på sin verksamhet.
Regeringens styrning tar sig ett tydligt uttryck i att man i de senaste propositionerna pekar ut viktiga samhällsproblem. Men i den senaste syns också tydligt att man vill styra mot att näringslivet ska ha inflytande över forskningen. I propositionen nämns ordet samverkan 207 gånger.
Styrningen mot samverkan ska ske genom konkurrensutsatta basanslag där samverkan ska premieras ekonomiskt. Frågan ska utredas av styr- och resursutredningen. I väntan på denna har regeringen givit Vinnova i uppdrag att konstruera ett förslag till hur utvärderingen kan göras interimistiskt. Detta förslag är nu ute på remiss. Ytterligare ett tecken på att regeringen ser vetenskap ur ett kortsiktigt ekonomistiskt perspektiv är att det är näringsdepartementet, inte utbildningsdepartementet, som håller i frågan.
Förutom det tokiga i att konkurrensutsätta basanslagen, vilka är avsedda att ge lärosätena stabilitet och förutsägbarhet, finns det många skäl att kritisera förslaget. Ett är att den här sortens styrning är konserverande snarare än nyskapande eftersom den leder till att man satsar på säkra kort snarare än nya idéer som kan ta lång tid att utveckla. Det leder helt enkelt till kortsiktighet, och förväxlar kvantitet med kvalitet.
Som forskare måste vi se den här verkligheten i ögonen och försöka stoppa förslaget genom att förklara hur det är skadligt för vetenskapen och för samverkan. Naturligtvis är samverkan en viktig del av vårt uppdrag, men om den inte sker på ett sätt som är bra för vetenskapen kommer det att skada svensk forsknings möjlighet att bidra till långsiktig nytta.
Mats Ericson
ordförande för SULF
