Vi måste våga kritisera – för vetenskapens skull!
Efter utredningarna om Paolo Macchiarinis verksamhet vid Karolinska universitetssjukhuset och Karolinska universitetet har flera frågor rests om kulturen vid dessa institutioner, och det med fog. Kjell Asplunds och Sten Heckschers utredningar talar om tystnadskultur, elitism och att man anser sig stå över regler. Heckscher pekar framför allt på de regler som styr svenska myndigheter, men när det gäller oredlighet och tystnadskultur är det fråga om brott också mot de regler som styr själva vetenskapen.
Sten Heckscher pekar – med rätta – ut forskningspolitiken som en förutsättning och grogrund för det som har hänt. Från SULF:s sida har vi länge menat att excellenstänkandet och den skeva balansen mellan direkta forskningsanslag (43 procent) och externa medel (57 procent) är skadlig, och att den ökar arbetsmiljöproblemen genom att den skapar tidsbegränsade anställningar och missgynnar kvinnor.
Skälet till skevheten ligger, som SULF påpekade bland annat i en debattartikel i UNT i somras, i de senaste decenniernas politiska tilltro till begreppet excellens, och idén att riktigt excellent forskning kan såväl kännas igen som förutsägas innan den börjar utföras. Som undersökningen Hans excellens (Sandström, Wold, Johansson 2010) visat är denna bedömning minst sagt ovetenskaplig och starkt påverkad av vänskapsband mellan olika forskare. I Storbritannien har professor Don Braben med flera pekat på att bedömningen också är konkurrenshämmande – peer preview i stället för peer review.
Helene Hellmark Knutson, minister för högre utbildning och forskning, har utlovat större andel direkta basanslag bland annat i intervjuer i direkt samband med Heckschers utredning. Vi hoppas att detta infrias och att det inte blir en kopia på vad som hände i förra forskningspropositionen när de ”starkt ökade” basanslagen visade sig vara en minskning från 46 procent av forskningsmedlen 2012 till 43 procent 2015.
Men trots forskningspolitikens icke avsedda effekter måste vi som universitetslärare och forskare ändå kämpa för vetenskapen. Kjell Asplunds påpekande om tystnadskulturen måste vi ta på allvar. Vi måste alla – och framför allt dem av oss som kommit långt i karriären – skapa en kultur där även den som är tidsbegränsat anställd eller junior vågar kritisera felaktiga vetenskapliga slutsatser och vetenskaplig oredlighet. Det är vårt ansvar mot vetenskapen.
Vi måste också kämpa för regelefterlevnad när det gäller förvaltningslagen, anställningsförordningen och annat som styr till exempel anställningsprocesser. Det kan aldrig vara en enskild professors eller forskningsledares uppgift att pröva kandidater till en doktorandanställning. Det kan aldrig vara rätt att en postdoktorstjänst utlyses med så smal profil att bara en nydisputerad på samma institution passar in. Excellent forskning innebär inte personlig oväld när det gäller personer man känner. Sakkunniginstitutet finns till i vetenskapen för att de bäst lämpade ska väljas utan hänsyn till vänskapsband.
Riktade eller riggade utlysningar är inte bara brott mot myndighetsregler, det är också brott mot vetenskapen. Vetenskapen växer när vi har en kultur där de vetenskapliga argumenten väger tyngre än vänskap. Vi har alla ett ansvar för att bygga en kultur där vi kan föra tuffa vetenskapliga diskussioner i god anda.
Mats Ericson
ordförande för SULF
