Ett tekniskt missöde mellan SULF och Folksam har resulterat i att ett antal medlemmar har felaktigt fått information om att medlemskapet i SULF är avslutat och därmed har försäkringarna upphört. Det är endast de som själva begärt utträde ur SULF där detta gäller. Läs mer här.

Sök efter:

Om akademisk frihet, forskning i tjänsten samt administrationens roll

Nyhet
Jan-Invar Jönsson, rektor Linköpings universitet. Foto: Charlotte Perhammar

Den 9 mars 2022 genomförde SULF vid Linköpings universitet ett en timmes samtal med universitetets rektor Jan-Ingvar Jönsson. Samtalet kom till på initiativ av det lokala SULF:s styrelse och frågorna baserades på en medlemsenkät, som skickats till SULF LiU:s medlemmar. I enkäten efterlystes frågor rörande LiU som arbetsplats, som medlemmarna ville förmedla vidare till rektor. Cirka 40 svar inkom som sammanställdes i temafrågor.

Intervju med rektor Jan-Ingvar Jönsson

Temafrågor:

  1. Vilka är hoten mot akademisk frihet på LiU avseende kvalitet i undervisningen och studentcentrerat lärande? Särskilt i ljuset av skrivelserna i Magna Charta Universitatum.
  2. Hur ser du på bristen på tid för forskning i tjänsten för lektorer (samt docenter och befordrade professorer) och adjunkter, särskilt när det gäller konsekvenserna för individen och i relation till LiU:s system för fördelning av forskningsmedel?
  3. Hur ser du på balansen mellan å ena sidan mängden administrativa ärenden och andelen administrativ personal och å andra sidan forskning och grundutbildning vid LiU?

Dessa temafrågor delades därefter med rektor och utgjorde stomme i samtalet. Samtalet genomfördes av Tove Mattsson och Jan Kellgren (SULF vid LiU). Nedan följer ett bearbetat utdrag av det samtal som följde. Texten avslutas med en kommentar från SULF vid LiU. Rektor har, enligt överenskommelse, getts tillfälle att redigera texten innan delning.

Tove: Vad betyder och vad är akademisk frihet, särskilt i relation till undervisning och till studentcentrerat lärande? Vilka hot finns det mot den?

Jan-Ingvar: Jag tror inte det finns något större hot om jag ska vara ärlig. Jag tror att det finns alla möjligheter i världen för våra forskare och lärare. Det kopplar självklart till att man får bra förutsättningarna och det är också tanken med vår nya strategi. Det är ingen slump att visionen heter ”Med mod att tänka fritt och göra nytt”, att skapa förutsättningar för att få testa sin idé, sin tanke och omsätta den i praktisk handling. Att få möjlighet att göra det i ett sammanhang och i en kreativ miljö. Den nya resursfördelningsmodellen för fördelning av forskningsanslaget fokuserar på att bygga och stödja kompletta akademiska miljöer där forskning och utbildning inte särskiljs utan hänger ihop. Om man är lektor eller adjunkt och i nuläget inte får utrymme för forskning i sin tjänst så kanske man ändå kan delta i forskningsprojekt genom att man sitter i en kreativ miljö där det finns möten och samtal kring den forskning som bedrivs. Det är klart att det finns skillnader mellan olika områden, jag inser det, men jag tror att en nyckel i framtiden är att känna sitt sammanhang och att man utvecklas som anställd, lärare eller forskare, genom att tillhöra en miljö där det finns en kritisk massa av personer som man kan diskutera med. När jag tänker tillbaka på min egen karriär så tycker jag att dessa möjligheter har blivit svårare nu för tiden.

Tove: Du menar möjligheterna att delta i sådana sammanhang?

Jan-Ingvar: Ja, precis. När jag var ung var jag verksam i Lund och när jag skulle börja doktorera fick jag möjlighet att vara på ett Max-Planck-institut i Tyskland. Det var ett fantastiskt privilegium där man ofta pratade om forskning och spännande nya utvecklingar, i mitt fall inom immunologi. Jag hade visserligen väldigt lite undervisning och det spelade säkert en roll för att få tid för att bedriva forskning och utrymme för öppna akademiska samtal. Det är absolut inget ont i att doktorander deltar i undervisning,

tvärtom, där man kan utveckla sin roll som lärare och få vara delaktig i våra utbildningar, men det är ju inte helt lyckat om det blir för stora uppdrag som tar bort för mycket tid och fokus från forskningen.

Tove: Frågan om akademisk frihet kommer snarare ur att många lyfter svårigheten att balansera studentgrupper som kanske är missnöjda mot kravet av hög genomströmning.

Jan-Ingvar: Jag har hört från vissa institutioner att det finns en oro bland vissa lärare att man blir mer och mer ifrågasatt och känner sig utsatt, och det finns säkert olika utmaningar med bland annat nya studentgrupper och det nya sättet att bedriva digital utbildning. Och då menar jag inte distansutbildning utan det är fortsatt viktigt att studenter och lärare träffas, men digitalisering kan komma att bli mer centrerad mot studenterna. Den klassiska rollen som lärare kanske inte finns på samma sätt i framtiden. Jag tror faktiskt att det kommer att vara väldigt mycket inspelat som man tittar på för att senare träffa läraren individuellt eller i storgrupper och det kräver ett annat sätt att tänka på utbildning.

Tove: Saknar du undervisningen?

Jan-Ingvar: Ja, mycket. Jag gillar att undervisa och jag är också en väldigt interaktiv lärare som ofta ställer frågor tillbaka till studenterna och ritar på tavlan, men jag fick fler och fler stora uppdrag och det vållade en del schemastrul på grund av andra möten så jag bestämde att ta ett steg tillbaka. Jag upplever att vi ibland gör undervisningen beroende av en enda lärare, att man tillfrågar enskilda individer om undervisningsuppdrag istället för att man gör beställningar i lärarlag eller miljöer som är duktiga inom området, och där man har komplementära kunskaper och kan använda kollegorna som bollplank.

Tove: Hur bygger man det där? Man behöver ju en ansvarig och det behövs en struktur.

Jan-Ingvar: Prefekterna har ju naturligtvis det formella ansvaret för personalen men jag tror att man måste fundera lite på framtida lösningar. Vem är det som ska stötta och vad? Vilka funktioner ska vi ha? Det är ju i viss mån lite nya erfarenheter, men vi måste nog ha bättre stödfunktioner för lärare som känner sig utsatta så att detta inte landar bara hos prefekten.

Tove: En aspekt som kommer fram bland medlemmarnas frågor är det övergripande kravet eller önskan om hög genomströmning. Om jag underkänner en student innebär det mer jobb för mig som då måste ägna mer tid åt denna student. De medlemmar som har svarat trycker på att det är ett dilemma: friheten att göra det jag vill kontra att jag ska ”dra igenom” studenterna.

Jan-Ingvar: Det är klart att det finns tankar om både ekonomi och arbetsbördor, men vi ska inte göra avkall på hög kvalitet och det är också något som jag får förmedlat från de som har övergripande ansvar för utbildningsfrågor. Jag tror också att den hårda arbetsbelastningen på många lärare måste ställas i relation till hur vi skulle kunna effektivisera undervisningen. Innan jag kom till LiU 2003 var jag studierektor i Lund. Jag hade varit ansvarig för en helt ny biomedicinsk utbildning och på LiU fanns ett motsvarande program inom medicinsk biologi. Jag upptäckte att man här i Linköping hade samma antal studenter och väldigt höga ambitioner för olika utbildningsmoment och examinationsformer, men att man bara hade en tredjedel så många lärare som i Lund. Det var naturligtvis en bra utbildning men det blev också väldigt resurskrävande och utmanande för lärarna. Det är lätt hänt att man i sina höga ambitioner på sikt också sliter ut sin personal och då finns det egentligen bara två alternativ: antingen anställa fler lärare eller hitta effektiviseringsprocesser.

Jan: Hur ser du på effektiviseringsmöjligheter?

Jan-Ingvar: Det är en komplex fråga, men digitaliseringen skapar stora möjligheter. Man kan också fundera på vilka examinationsformer vi ska ha, hur arbetskrävande får de vara? På flera utbildningar krävs det många timmar och veckor som man lägger bara på examination. Sen måste vi fundera på vilka program och kurser vi ska erbjuda i framtiden och samtidigt diskutera hur effektiva dom är. Vad är kostnaden, hur står det till med söktrycket och genomströmningen? Vilken strategi vi ska ha för våra olika utbildningar i framtiden är en oerhört viktig fråga.

Tove: Vi kan då glida över till tema två.

Jan: Vi ser att den faller i två delar kan man säga. Det ena är ju så att säga den med fakultetsmedel- ofinansierade läraren, oavsett grad egentligen. Och då pratar vi väl effektivisering?

Jan-Ingvar: Ja, jag tror det.

Jan: Ja, och det andra är ju den då läraren har fakultetsmedlen, vars betydelse är så lätt att överdriva men där man ändå har tillgång till en del pengar. Om vi skulle börja i den första situationen: hur en lärare, kanske med doktorsexamen, som inte ser framför sig att få externa eller interna forskningsmedel skall liksom ha för ”life management” de närmaste åren?

Jan-Ingvar: Jag sätter min tillit till att det skapas akademiska miljöer ute på institutionerna, på avdelningar och enheter där det finns en kritisk massa av kollegor som bedriver forskning. Där kan man som anställd lärare hitta sitt sammanhang och vara delaktig i olika forskningsprojekt genom att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter.

Tove: Men så ser det ju inte ut för alla.

Jan-Ingvar: Det är därför det är en viktig del i resursfördelningsmodellen att stödja dessa miljöer och som en viktig del i den nya strategin. Vi har en stor bredd i vår organisation och vi ska självklart akta oss för att bli för likriktade. Jag tror mig se att det finns många lektorer som ofta arbetar ensamma och som tar på sig mycket ansvar, inte minst undervisningsuppdrag men också på ”allmänningen” som exempelvis studierektorskap. Jag tycker att det är viktigt för hela universitetet att vi kan ta vara på alla dessa eldsjälar men att det skapas möjligheter att sitta i ett större sammanhang.

Jan: Ämnespolare?

Jan-Ingvar: Att tillhöra en miljö där det ständigt händer något spännande, där kollegor drar in forskningsmedel, nya projekt skapas och där man kan få dela med sig av sina kompetenser man har som individ. Det blir berikande för alla. När jag pratar om starka forskningsmiljöer och använder begreppet ”excellens” så menar jag att det ska vara en ambition för alla att sträva dit. Det ska vara en drivfjäder att det vi gör har hög kvalitet och då hoppas jag att vi kan skapa möjligheter för så många som möjligt att bidra genom att tillhöra en kreativ miljö. Den nya resursfördelningsmodellen premierar i viss mån goda prestationer bakåt i tiden, så är det. Men vi måste försöka att skapa incitament för det nya, för de som är på väg att utvecklas positivt och kan komma att bli väldigt framgångsrika i framtiden.

Jan: Kan det även vara så att vi mellan universiteten ska göra en fördelning i högre grad och hjälpa varandra?

Jan-Ingvar: Vi måste nog i större utsträckning göra ett handslag med andra lärosäten och hitta verksamheter där vi kan samverka.

Jan: När det gäller interna fördelningen av forskningsmedel: många har föreställningar om att det går väldigt mycket pengar till vissa håll och starka forskningsmiljöer och att sedan glömmer man bort den

enskilde lektorn i Astrid Lindgrens barndomsbiografi. Hur ser tankegångarna ut gällande detta på kort och lång sikt?

Jan-Ingvar: Det är en väldigt svår fråga som inte har några lätta svar. En sak som jag tror är viktig är att använda delar av grundutbildningsanslaget för att skapa kompetensutveckling för våra lärare. Och då måste vi hitta effektiviseringsinstrument i utbildningen där kan det finnas möjlighet att hitta utrymme och tid för att förkovra sig i sitt forskningsfält. Om det sen innebär att man verkligen hinner forska ”hands on” och på sikt dra in extern finansiering – det är högst tveksamt. Men jag förstår absolut behovet, det är ju därför man söker sig till akademin, att få möjlighet att bedriva utbildning och forskning parallellt.

Tove: Det går dock olika mycket pengar in i olika utbildningsområden.

Jan-Ingvar: Ersättningsnivåer och prislappar är naturligtvis viktiga och det är någonting som vi tar upp mycket i myndighetsdialogen med utbildningsdepartementet, men jag upplever tyvärr att trots att man har förståelse så leder det inte till någon förändring.

Jan: Men rena forskningsanslag då?

Jan-Ingvar: Tyvärr så lider vi av att vi har ett oproportionellt lägre basanslag för forskning än en del andra lärosäten och det är bekymmersamt. Vi hör dessutom från utbildningsdepartementet att vi sitter på ett stort myndighetskapital vilket är väldigt problematiskt eftersom det tömmer vår möjlighet att få gehör för ett ökat basanslag. Just nu blöder vi exempelvis mycket i frågor som berör infrastruktur.

Jan: Vad menar du med att infrastrukturen blöder?

Jan-Ingvar: Vi har infrastruktur på LiU som går med underskott. Det handlar både om dyrbar utrustning och avancerade laboratorier men även om mjuk infrastruktur, det vill säga personal som kan upprätthålla verksamheten. Jag hoppas kunna återkomma till detta under hösten 2022 för att lägga fram ett förslag om universitetsövergripande organisations- och finansieringsmodell för infrastruktur. Det här är mitt starkaste argument för varför vi måste få ett ökat basanslag.

Jan: Medan en regelrätt lektorsforskning får kanske 10 % i forskningstid.

Jan-Ingvar: Jag vet, det är olyckligt och det måste fortsättningsvis diskuteras. En viktig fråga är hur man gör på andra lärosäten.

Tove: Vad skulle man säga till dom som upplever att de fastnat i sin karriär på grund av för lite forskningstid?

Jan-Ingvar: Det är nog olika aspekter på det och varierar mellan olika forskningsområden, men jag hoppas trots allt att man känner att man ständigt utvecklas som lärare och forskare på LiU. Sen kan inte jag lova att alla kan få tid till forskning. Resursfördelningsmodellen gör det möjlighet för fakulteterna att utnyttja upp till en viss nivå anslaget för strategiska satsningar och jag kan tänka mig att man i alla fall tittar på vad det skulle kosta. I de bästa av världar ska man som lektor få tid att forska, men med tanke på den ekonomiska situation som vi har idag så finns det inga bra lösningar.

Jan: Lite utanför topic här, men vad är viktigt att universitetet levererar? Är det många citeringar eller är det undervisningen?

Jan-Ingvar: Jag tänker varken säga excellent forskning eller häftiga utbildningsprogram utan vad vi måste investera i är människor. Vi ska vara ett öppet universitet för livet. Du ska vilja komma till Linköpings universitet oavsett var du befinner dig i din yrkesbana eller om du är student, eller för det livslånga lärandet. Och att vi som universitet och en akademi hittar vår plats i samhällsutvecklingen,

blir en mötesplats för många människor. En plats där man vet att man kommer för att förvärva kunskap. Bilda sig. När man söker sig till vårt universitet som lärare ska man känna att man kan utvecklas och det ska det inte vara en återvändsgränd, något som för övrigt också måste harmonisera med vilka typer av karriärvägar vi har.

Tove: En sak som kom upp bland frågorna var hur man skulle kunna ha karriärvägar som är kopplade till undervisning.

Jan-Ingvar: Det finns ett pågående VP-uppdrag som heter Jämställdhet, karriärvägar och meritering. Jag hoppas att det kan ge förslag på hur vi kan gå vidare. Universitetsförvaltningen har drivit dessa frågor under en längre tid och institutionerna har varit delaktiga, men det finns mycket kvar att göra och jag tycker att ägarskapet bör ligga hos kärnverksamheten. Även om inga beslut är fattade tror jag att det är nödvändigt att vi ser över vår anställningsordning och vi ska ha en öppen dialog kring detta. Vad är det för typ av tjänster och karriärvägar vi ska ha? Och hur ska vi värna den pedagogiska erfarenheten och pedagogiska portföljen?

När det gäller meritsystemet har SUHF tillsatt en arbetsgrupp som jobbar med att ta fram ett ramverk för Sveriges nya meriteringssystem som ett handslag mellan finansiärer och högskolesektorn. Jag ingår i arbetsgruppen och en viktig fråga som vi diskuterar just nu, tillsammans med forskningsfinansiärerna, är vilka meriter som ska bedömas, är det inte snarare den sammanlagda kompetensen. Och hur ska man bedöma ”framgång”, vad är bäst? En artikel i en internationell tidskrift med hög impakt men som kanske inte citeras särskilt många gånger, eller en artikel som publiceras i en tidskrift med avsevärt lägre impakt faktor men som leder till införandet av ny klinisk praxis som gagnar en stor patientgrupp? Vem har levererat bäst? Det är inga lätta frågor och det finns mycket att fundera över. Det är därför jag tackade ja till detta uppdrag och att jag faktiskt får en möjlighet att påverka det framtida systemet.

Tove: I det sista temat är att många lyfter upp att OH ökar och att den administrativa bördan ökar och paradoxen i det: att jag ska göra mer men det ska också finnas en större central verksamhet och den kan vara kontraproduktiv ibland; att det bara ger mer jobb tillbaka.

Jan-Ingvar: Jag tror att det i viss mån stämmer att universitetsförvaltningen har utvecklats mer mot sin myndighetsroll än som ett gemensamt verksamhetsstöd med utgångspunkt att vi är här för att tillgodose våra tre uppdrag inom utbildning, forskning och samverkan. Det finns väldigt många duktiga medarbetare som hjälper till och bidrar till att universitetet hela tiden utvecklas, men om det stämmer att arbetsbördan har ökat trots en växande central verksamhet så är det självklart inte bra.

Tove: En fråga som ställdes var hur är vi i relation myndighet kontra universitet? Glider vi mot att bli mer och mer en myndighet?

Jan-Ingvar: Myndighetsuppdraget får sannolikt ett större utrymme idag i jämförelse för kanske 5-10 år sedan, men samtidigt är ett universitet en myndighet och en mycket komplex sådan. Om en verksamhet som stöder en viss funktion sitter lokalt eller centralt tror jag är av mindre betydelse. Huvudsaken är att verksamhetsstödet är ändamålsenligt, effektivt och tillgängligt, och att man har förståelse för vad det innebär att implementera nya system eller processer. Jag tror att det finns anledning att i samband med att en ny universitetsdirektör rekryteras under hösten också se över förvaltningens arbetssätt och processer med syfte att skapa en organisation som har större förståelse för kärnverksamheten och som har förmåga att skapa tillit och som anses vara effektiv och kompetent. I viss mån som en fortsättning på effektiviseringsutredningen som ni säkert känner till.

Jan: Ja, det var några år sedan.

Jan-Ingvar: Precis, men problemet med den är att alldeles för lite har implementerats och att det inte har lett till någon större effektivisering. Det blev också för stort fokus på enskilda frågor och inte på övergripande processer.

Tove: Men det kommer också tydligt fram i enkäten ett önskemål om att också kunna utvärdera hur supportorganisationen fungerar för kärnverksamheten, för där ser man att vi lärare hela tiden utvärderas och kvalitetsgranskas men vi får inte utvärdera stödfunktioner.

Jan-Ingvar: Det är bra att du säger det för det är viktigt att man utvärderar vad man levererar. Det är svårt att veta hur effektiv vår förvaltning är jämfört med andra universitet. Vi kanske ska fundera på hur vi skulle kunna mäta vad vår förvaltning erbjuder och om man är nöjd med detta i kärnverksamheten. Universitetsdirektören har fått i uppdrag att tydligare redovisa förvaltningens olika prioriteringar och kostnader under kommande år, något som ska vara klart under hösten. Det är kanske helt okay att en viss avdelning inom förvaltningen är förhållandevis stor, bara det går att mäta och visa att det har haft effekt.

Tove: Vad skulle det ha effekt på? Fler sökande eller mer medel?

Jan-Ingvar: Ja, kanske det eller internationell synbarhet, attraktivitet bland internationella studenter. Att man använder Linköpings universitets hemsida för att förvärva kunskaper och läsa om någonting som händer. Hur vi kan bli ett universitet som inte är bara ett nav i vår region och attraherar studenter i och utanför Östergötland, utan hur vi kan finna en plats som ett ledande universitet även i debatten.

För SULF:s och våra medlemmars räkning tackar vi för en intressant, tänkvärd och öppenhjärtig intervju med rektor Jan-Ingvar Jönsson. Den här sortens dialog tror vi har framtiden för sig och kanske passar det fint att följa upp denna intervju om t.ex. ett år och att intervjua fler för medlemmarna viktiga personer. I vår roll som fackförbund ligger i att kritiskt värdera och diskutera medlemmarnas situationer och upplevelser av arbetsplatsen. 

Här följer SULF LiU:s kommentarer på samtalet med rektor

Linköpings universitet är ett av få lärosäten där det lokala arbetstidsavtalet för lärare inte ger någon garanterad tid för forskning i tjänsten. Vårt universitet har dessutom påtagligt lägre tilldelning av basanslag för forskning än andra jämförbara lärosäten. Samtidigt har LiU en ädel ambition att tillhöra skaran av de stora forskningstunga lärosätena och har genom åren blivit mycket framgångsrikt när det gäller att få externa anslag, anslag som dock ofta kräver en ordentlig medfinansiering. Sammantaget gör det att nästan alla basanslag hamnat hos starka forskningsmiljöer, något som lämnar en stor skara disputerade lärare antingen helt utan, eller med mycket liten, tid för forskning i tjänsten. Rektor förespråkar i intervjun införandet av forskningsmiljöer som skall ta emot finansiering via fakulteterna och som kommer att knyta till sig lärare så att ingen lärare skall känna sig isolerad. Inte alla lärare kommer heller i framtiden enligt rektor att kunna räkna med tid för forskning i tjänsten. Rektor förespråkar att lärare genom samtal och interaktion med mer framgångsrika kollegor skall knytas till den pågående forskningen och i bästa fall själv få möjlighet att forska.

SULF beklagar att rektor inte vill driva frågan om forskning i tjänsten på LiU. SULF anser även att idén med inspirerande forskningsmiljöer inte är lika lämpad för alla ämnen. Möjligen kan idén tillämpas när det gäller tunga experimentella miljöer, där lärare utan tillgång till labb eller utrustning saknar möjlighet att bedriva forskning. Denna idé är dock svårare att tillämpa exempelvis när det gäller mer teoretiska ämnen, såsom teoretisk fysik, matematik, teoretisk biologi, beteendevetenskap m.m. Lärare som forskar i dessa ämnen samarbetar ofta i små grupper av forskare som inte sällan befinner sig utspridda på världens alla kontinenter, inte med kollegor i rummet bredvid. Denna mer osynlig forskning har, anser vi, ett mycket stort värde för universitetet, då det dels innebär ökade kontakter mellan LiU och andra lärosäten i mindre skala, dels är förutsättning för att lärare skall behärska sin disciplin, följa dess utveckling och således ha uppdaterade och gedigna ämneskunskaper när man träffar studenter. Vi ser tyvärr ingen ambition hos ledningen på LiU att stödja denna typ av forskning. Detta trots utfästelserna i Högskolelagen, i Magna Charta Universitatum och trots svårigheten att få extern finansiering just inom mer teoretiska ämnen. Vi ser fram emot en fortsatt dialog med Rektor kring denna brinnande fråga om forskning för alla lärare vid Linköpings universitet.

Fler nyheter