Remiss av redovisning av regeringsuppdrag till Vetenskapsrådet att justera modellen för indikatorerna vetenskaplig produktion och citeringar som underlag till resursfördelning

Sveriges universitetslärare och forskare (SULF) har genom remiss, daterad 2016-06-22, givits möjlighet att lämna synpunkter på ovanstående rapport.

SULF:s ställningstagande

Eftersom förbundet är emot att konkurrensutsätta basanslag för forskning håller vi följande argumentation på den principiella planet och avstår från att kommentera detaljerna i förslaget.

SULF:s principiella synpunkter på konkurrensutsättning av basanslag

Förbundet anser att lärosätenas basanslag ska utgöra en långsiktig grund för verksamheten och inte utsättas för konkurrens.

Efter de senaste årens diskussioner inom förbundet har vi landat i ståndpunkten att helt avstyrka ett system som kopplar utvärderingar till resurser. SULF anser inte att Sverige ska välja mellan pest och kolera utan helt freda basanslagen från den här typen av konkurrens. Det finns redan vetenskapsinterna system för peer-review-granskning vid universiteten och forskare konkurrerar alltid genom sin forskning, men att konkurrensutsätta basanslag andas något annat än den vedertagna och självklara vetenskapliga konkurrensen. Istället för att skapa förtroende signalerar det misstroende mot forskare och lärosäten.

Vetenskapen är byggd kring peer review-granskningar. Det börjar senast på kandidatnivå, med opponenter och seminariebehandling, och fortsätter genom hela forskarkarriären inom akademin. Texter peer review-granskas inför publicering. Forskare granskar varandra i betygsnämnder, som opponenter, som sakkunniga vid tjänstetillsättning, vid utvärdering av utbildning och forskning och vid planering av kommande forskningsprojekt. Utan dessa granskningar skulle vetenskapen inte fungera.

De senaste decenniernas forskningspolitiska utveckling tycks ha tagit sin utgångspunkt i att dessa interna granskningar inte är tillräckliga för att kvalitetssäkra den forskning som bedrivs vid lärosätena. För trettio år sedan var relationen direkta/externa forskningsanslag ungefär 60/40. Idag är situationen närmast den omvända och ser inte ut att förbättras i och med den kommande forskningspolitiska propositionen. Omläggningen motiverades från regeringshåll bland annat med att endast den bästa forskningen skulle finansieras, och att förhandsgranskning av forskningen skulle leda till att man kunde lägga stora summor på de allra bästa forskarna i stället för att sprida ut resurserna över hela linjen. Därtill befarade politikerna att forskarna inte självmant skulle ägna sig åt den allra viktigaste och mest framgångsrika forskningen om inte forskningsprojekten förhandsgranskades. Ur en ekonomistisk synvinkel är detta logiskt, men vetenskap är inte förutsägbar. Forskning är av den karaktären att vissa resultat visar sig först flera decennier senare vara banbrytande. Nu riskerar vi att få alltför kortsiktig finansiering, där även 6-års uppföljningar är ett för kort perspektiv.

Systemet med stor andel externa forskningsresurser får tydliga konsekvenser för hur mycket forskning som utförs. Exempelvis använder professorer ungefär en femtedel av sin forskningstid till ansökningar. Lägg därtill all tid som går åt i bedömargrupper för att dra runt ett system med externa bidrag, det vill säga bedömningen av de föreslagna projekten. I Vetenskapsrådets bedömningsgrupper sitter 800 personer. Om vi säger att de använder fem arbetsdagar per år till uppdraget så blir det 4 000 arbetsdagar = 10 årsarbeten.

Idag ges endast 43 procent av statens FoU-budget till lärosätena i form av direkta anslag, varav 20 procent fördelas efter kvalitetsindikatorer. Om man tittar på lärosätenas intäkter för forskning och forskarutbildning kom även där ca 43 procent från direkta statsanslag 2015. Resten är så kallade externa medel som söks i konkurrens från till exempel forskningsråd, EU eller privata finansiärer.

Den höga andelen konkurrensutsatta medel har fått konsekvenser utöver minskad tid för forskning. Dagens högskolelandskap karaktäriseras för den forskande och undervisande personalen av osäkra anställningar, jakt på pengar till sina egna löner och en brist på tydliga karriärvägar för unga forskare. En tredjedel av den seniora undervisande och forskande personalen, en högre andel kvinnor än män, är tidsbegränsat anställd. Det finns vid de stora universiteten ett tydligt samband mellan en hög andel externa medel och en hög andel tidsbegränsade anställningar och många lärosäten anger detta som orsak till att inte tillsvidareanställa.

I ett sådant klimat blir den akademiska friheten för enskilda forskare lidande eftersom akademisk frihet kräver att anställda vågar säga vad de tycker utan att riskera sin anställning. Arbetsmiljön blir lidande eftersom arbetsplatser med osäkra anställningar har mer problem med dålig arbetsmiljö, stress och bristande tilltro till ledningen. Mobiliteten blir lidande eftersom människor tvingas att hålla sig i närheten av dem de redan känner för att få undervisningstimmar eller vara med i en forskningsansökan. I slutändan leder det till att kvaliteten blir lidande. De osäkra anställningsförhållandena inom akademin riskerar att leda till sämre kvalitet inom både utbildning och forskning

Att skapa forskning och undervisning av hög kvalitet kräver högt kvalificerad personal. Det kräver också att de mest kvalificerade kvinnorna och männen ska vilja stanna. De osäkra anställnings­förhållandena på landets lärosäten medför en risk att de mest kompetenta personerna lämnar akademin för att gå till bättre jobb utanför akademin. SULF menar att detta är de största hoten mot kvaliteten i svensk forskning. Att även basanslagen numera konkurrensutsätts förvärrar problemen istället för att fungera kvalitetsdrivande Förbundet efterfrågar istället ett forskningsfinansieringssystem som ger lärosätena möjlighet till långsiktig planering och stabila förutsättningar för den forskande och undervisande personalen. Basanslagen måste fördelas efter stabila fördelningsmodeller.

SULF motsätter sig inte utvärdering av forskning som sådan men menar att detta redan sker i mycket hög grad. Förbundet ser det som mycket problematiskt att forskning utsätts för utvärdering som sedan används för att omfördela resurser och menar att detta är ett hot mot den akademiska friheten. Det föreslagna systemet med utvärdering och omfördelning av resurser riskerar liksom nuvarande system dessutom att få en konserverande verkan och belöna mer forskning om sådant som vi redan vet.

SULF:s förslag för en hållbar forskningsfinansiering

SULF förespråkar att nya medel som tillförs ges i form av basanslag och att en långsam omfördelning görs så att större andel av FoU-medlen i statens budget ges direkt till lärosätena på bekostnad av forskningsråden och övriga myndigheter. Andelen basanslag behöver ökas så att på sikt minst 60 procent av lärosätenas intäkter för forskning och forskarutbildning kommer till universitet och högskolor i form av direkta statsanslag. Dessa ska fördelas långsiktigt och inte vara konkurrensutsatta. En ökad andel basanslag är en viktig förutsättning för att lärosäten ska kunna skapa attraktiva karriärvägar för forskande och undervisande personal där kvinnor och män kan göra karriär på lika villkor.

SULF är inte ensam om denna ståndpunkt och frågan diskuteras bland annat i en ny rapport från Danmarks forsknings och innovationsråd. Där jämförs Sveriges system med Danmarks och Nederländerna. Sverige är mindre framgångsrikt än jämförelseländerna och en viktig skillnad är att i Nederländerna och Danmark förfogar universiteten över merparten av resurserna till forskningen medan forskningen i Sverige i högre grad finansieras via externa anslag.

De ökade basanslagen ska användas för att finansiera lärosätenas långsiktiga verksamhet och för att garantera ett nära samband mellan forskning och utbildning. En rimlig andel tid för forskning är minst 30 procent för lektorer och minst 50 procent för professorer. Också adjunkter behöver ges möjlighet till att vara vetenskapligt aktiva, till exempel genom egen forskarutbildning eller deltagande i forskningsprojekt. Om alla lärare fick tid för forskning eller vetenskaplig/konstnärlig aktivitet inom ramen för sina anställningar skulle det garantera inte bara en starkare forskningsanknytning av utbildningen utan också en starkare utbildningsanknytning av forskningen. Det skulle i sin tur bidra till en förnyelse av forskningen och en bättre spridning av ny forskning både inom akademin och ut till det övriga samhället. Forskande universitetslärare som har ett fast minsta utrymme för sin forskning kan ta större risker i sin forskning och följa uppslag som leder längre ifrån de redan uppkörda spåren.

När det gäller fördelning av forskningsmedel mellan lärosäten förespråkar SULF en långsamt verkande omfördelning av forskningsmedel så att en allt större del av den totala högskoleutbildningen verkligen kan sägas vara forskningsanknuten. Det gäller både att ge områden med svag forskningsfinansiering, som ofta är kvinnodominerade, en större andel av kakan men också att ge de högskolor som inte har examensrätt för forskarutbildning successivt ökade forskningsanslag med det långsiktiga syftet att göra så mycket högskoleutbildning som möjligt också rent faktiskt forskningsanknuten.

En ökad andel basanslag som innebär att alla lärare har tid för forskning i anställningen kan också förbättra Sveriges beredskap att använda forskningsgenombrott gjorda i andra länder eftersom kompetensen hos lärare att förstå forskning från annat håll breddas. Genom interaktionen med studenterna kan forskningsresultat spridas till andra samhällssektorer.

Jämställdhetskonsekvensanalys

Om inte andelen icke konkurrensutsatta basanslag ökar befarar SULF att skevheten mellan kvinnors och mäns möjligheter att göra en akademisk karriär på lika villkor förstärks. Det i sin tur motverkar tillväxten av fler kvinnliga professorer.

Istället för ett prestationsbaserat resurstilldelningssystem behöver vi ett system som kan bygga kvalitet och främja jämställdhet. Vi vet att externa forskningsmedel inte fördelas jämställt. Forskning som en självklar del i tjänsten skulle leda till att fler kvinnor får möjlighet att meritera sig till professorskompetens. Jämställdhet ska inte bara ses som en kvalitetsutvecklande faktor utan som kvalitet i sig.

Basanslag som fördelas långsiktigt och utan att konkurrensutsättas ger lärosätena möjlighet att anställa fler disputerade, vetenskapligt aktiva lärare inom områden där det saknas, till exempel på stora kvinno­dominerade utbildningar inom vård och utbildning. Mer forskning inom kvinnodominerade områden leder i förlängningen till fler kvinnliga professorer.

Vi behöver bygga starka forskningsmiljöer genom att planera långsiktigt och strategiskt. Den viktigaste kvalitetsreformen för svensk forskning skulle vara ökade basanslag, ordnade anställningar och öppna utlysningar av tjänster, vilket i sin tur gynnar jämställdheten och ger högre kvalitet.

För Sveriges universitetslärare och forskare

Mats Ericson, Förbundsordförande
Karin Åmossa, Chefsutredare