Unga forskare utan karta går vilse på karriärvägen
Majoriteten av medlemmarna i National Junior Faculty, NJF, har anställningar som inte återfinns i lärosätenas anställningsordningar (Osäkert läge, NJF och SULF, 2021). Det betyder att de har en anställning som inte ingår i lärosätenas tänkta meriteringsväg. Den enskilt största gruppen, de som är anställda som forskare, ingår i anställningsordningen på endast två lärosäten. Titeln används på övriga lärosäten för anställning av allt från skuggdoktorander och nydisputerade till högt meriterade tillsvidareanställda som leder stora projekt.
Utanför karriärsystemet finns ingen karta. Om du befinner dig utanför den lokala anställningsordningen och ett nationellt samordnat karriärsystem saknas, blir vägen otydlig. Varför tillåter lärosätena att ungefär 3 000 unga forskare lämnas utanför? Det tycks som om ”institutionell frihet” i det här fallet innebär att man låter institutionerna göra på det sätt de vill för stunden i stället för att ge dem stöd att långsiktigt styra sin verksamhet inom fasta ramar.
En liknande brist på struktur fann SULF när vi för några år sedan undersökte hur lärosäten skötte anställningsprocesserna (Ett spel för galleriet, SULF, 2018). Anställningar för lärare regleras både i grundlag, lag, förordning och lokala handläggningsordningar för att de ska gå rätt till. Likväl fann vi att många anställningar utlystes kort tid, handlades mycket snabbt och tillsattes med interna sökande. Sammantaget innebär det att lärosäten inte kan visa att de följer de regler som ställs upp för hur anställningar tillsätts.
Till lärosätenas försvar framförs ibland att detta är följden av att andelen basanslag är för låg. Det blir ett alibi för att låta de forskningstunga lärosätena agera forskningshotell, och för att tillåta att undervisning bedrivs av vikarier så snart tillsvidareanställda lärare fått forskningsanslag.
Frågan är vilket stöd man ute på institutionerna får för att långsiktigt planera verksamheten. Det är uppenbart att ekonomistyrningen är ett problem. Om man driver ett företag kan man gå med förlust under en period för att man genom förlusten investerar i framtiden. Om en grupp har dragit in stora medel under ett antal år, varför måste de då göra avbrott i forskningen och låta anställningar löpa ut bara för att det blir ett kortare glapp i en del av finansieringen? Om en institution med stor undervisningsandel under ett antal år dragit in forskningsmedel, kan man då inte dimensionera personalen efter de totala inkomsterna i stället för efter hur mycket grundutbildningsmedel och basanslag man får?
Frågan är också hur lärosätena ser på sina anställningsordningar. Anställningsordningarna reglerar i dag vanligen bara tillsvidareanställningar och meriteringsanställningar, och anger stegen mellan dem. Men bara två av de lärosäten som undersöktes i Osäkert läge reglerar forskaranställningar – och inga reglerar alla andra märkliga befattningar de anställda har.
Det är rimligt att varje lärosäte tar ansvar för sin verksamhet och genom sin styrning gör det lätt för institutionerna att göra rätt snarare än att uppmuntra till många märkliga anställningar och processer som förstör de unga forskarnas möjligheter. Det vore inte heller dumt om SUHF började diskutera ett nationellt karriärsystem.
Mats Ericson
Ordförande för SULF
Ledaren är publicerad i Universitetsläraren nummer 3, 2021
nr 3 2021