Arbetet för rättssäkra anställningar går vidare
SULF publicerade nyligen rapporten Ett spel för galleriet? Om anställningsprocesserna i akademin. Rapporten visar att de undersökta fakulteterna inte kan visa att de följer grundlagen. Det finns tydliga tecken på att anställningsprocesserna sällan sköts på ett sätt som gör det möjligt att verkligen anställa den bästa kandidaten. Den genomsnittliga anställningsprocessen går snabbt och resulterar i att man anställer någon som redan är verksam inom institutionen. Det lägsta resultat som visades var att två tredjedelar av anställningarna gick till interna kandidater, den högsta siffran var nio av tio. Många anställningar tillsätts utan tid för utvärdering av kandidaterna, så många som nio procent redan före sista ansökningsdag.
Rapporten fick stort genomslag. Intressant nog var dock de flesta inte särskilt överraskade, många kommentatorer välkomnade undersökningen med konstaterandet att det var tillfredsställande att se en rapport som gav fenomenet riggade anställningar faktiska siffror. Frågan är om inte denna reaktion är lika upprörande som resultatet av rapporten – hur kan ”alla” blunda för brott? Kan någon verkligen tycka att det är okej med en enda riggad utlysning?
Skälet att vi tog fram siffrorna var att många medlemmar, kanske framför allt inom forskningstunga områden, har kontaktat SULF och varit bekymrade för att det inte finns några anställningar att söka: ”Det finns alltid en intern kandidat som anställningen är tänkt för.” Deras bild är att det är informella processer som avgör när en anställning ska utlysas och vem som ska ha den, även om det på pappret ser ut som om gången är formellt korrekt. Det händer att ämnesbeskrivningen smalnas av i processen, att professorer som är jäviga deltar i processen ända fram till beslut innan de lämnar rummet och att sakkunniga uppmanas att ändra sin rangordning. Och medlemmarna uppger också att de inte vill överklaga: ”Om jag är bråkig får jag inte vara kvar.”
Några få har försökt att förringa rapportens värde genom att hänvisa till att en del av anställningarna kan gälla forskare som fått projektmedel till den egna lönen. Och så kan det naturligtvis vara (även om det finns ett undantag i anställningsförordningen som gör att dessa anställningar inte behöver utlysas). Men även om så mycket som tio procent av de undersökta anställningarna skulle vara sådana (och det är inte sannolikt) så är invändningen märklig. Antalet tillsättningar som går för snabbt och tillsätts med en intern kandidat är så stort att en korrigering med tio procent ändå skulle visa alldeles för många märkliga tillsättningsprocesser. En enda riggad utlysning är en för mycket eftersom riggade utlysningar är ett brott mot grundlagen. Korta tillsättningsförfaranden är också brott mot anställningsförordningen och förvaltningslagen.
Som om inte det vore nog är oriktiga anställningar ett hot mot rättssäkerheten och även mot den vetenskapliga kvaliteten. Vetenskap utvecklas genom att vi låter argumenten brytas mot varandra, vilket inte är beroende av välvilja av de med makt över anställningarna och ett inflöde av idéer utifrån. Dessutom hotar hela hanteringen att förstöra allmänhetens förtroende för verksamheten.
Vad händer nu? Det är inte sannolikt att hela universitetsvärlden börjar sköta sig perfekt bara för att vi visat hur eländigt det ser ut. Därför kommer vi att fortsätta jobba för att lärosätena ska ta ansvar och planera för att i öppna processer anställa dem man behöver för att bedriva hela verksamheten i ett längre perspektiv, precis som man gör på resten av arbetsmarknaden. Vi kommer att fortsätta jobba för större andel basanslag för forskning, vilket skulle underlätta långsiktigheten. Och vi kommer att jobba för att UKÄ inom ramen för sitt tillsynsarbete följer upp hur anställningar sköts.
SULF:s mål är, och måste vara, att alla anställningar ska vara transparenta och rättssäkra.
Lars-Åke Lööv
2:e vice ordförande för SULF