Ett nödrop från verksamheten: Tiden räcker inte till!
Till SULF:s kongress 22–23 november har lokalföreningarna skrivit en rad motioner. De rör många olika områden: från lönesättning till behovet av att forskarna omfattas av samma arbetstidsavtal som lärarna till SULF:s organisation. Men den största andelen – bortåt 25 procent av motionerna – har gemensamt ett bärande tema: tiden för undervisningen räcker inte till. En nyligen genomförd enkät bland SULF:s medlemmar om e-stress visar att ju större andel av arbetstiden som en SULF-medlem bedriver undervisning, desto större är den självupplevda stressen. Det betyder inte att personal som mest ägnar sig åt forskning inte har det stressigt – det har de, inte minst på grund av pressen att ansöka om forskningsmedel – utan bara att stressen upplevs som större bland dem som har stor andel undervisning.Vän av ordning (och av idén att avtal ska följas) kan enkelt peka på att arbetstidsavtalen ska reglera att arbetstiden räcker till för allt och det är naturligtvis riktigt. Men det finns en del andra faktorer som måste tas med i beräkningen.
En grundfaktor är naturligtvis den urholkning av resurserna som produktivitetsavdraget i resurstilldelningen från regeringen innebär (se till exempel rapporten Systemfel i kunskapsfabriken, finns att ladda ned här). Vi förväntas helt enkelt arbeta lite mer effektivt varje år, vilket i sin tur betyder att vi får lite mindre tid för att utföra samma uppdrag. Tanken att mellanmänsklig verksamhet ska kunna effektiviseras på samma sätt som verksamheten i banker och försäkringsbolag är naturligtvis absurd men systemet har överlevt all kritik hittills. Och arbetstiden ska rymma mer och mer – fler studenter, fler kurser, fler arbetsmoment.
En annan faktor är den interna resursurholkning som uppstår av vardagsekonomiska skäl. Få prefekter och studierektorer vågar använda hela den tilldelade utbildningspengen eftersom man inte vågar lita på att man får samma utbildningsuppdrag nästa år. Då behöver man lite i ladorna för att känna sig säker.
En tredje faktor är IT-utvecklingen. För många verksamheter har digitaliseringen inneburit tydliga tidsvinster. I undervisningen är det bara indirekt så. Dels har digitaliseringen inneburit att de arbetsuppgifter som nu tar kortare tid att utföra överflyttats från administratörer till lärare, till exempel rumsbokning och Ladokregistrering. Lägg därtill digitala system för att sköta personaladministration, forskningsansökningar, inköp och så vidare. Varje uppgift i sig tar inte lång tid men tillsammans utgör de en icke föraktlig del av arbetet.
Men den kanske viktigaste delen av digitaliseringen är de krav som i dag ställs på lärare att tillgängliggöra kursinformation och kursmaterial på olika lärplattformar. Själva idén är naturligtvis lysande: på en plats finns kursmaterial samlat och tillgängligt för studenterna när de behöver det. Men det är en stor arbetsuppgift att samla informationen och hålla den uppdaterad – och det är en arbetsuppgift som tidigare inte fanns. Men precis som alla andra uppgifter som hänför sig till digitaliseringen har den lagts till utan att något annat tagits bort. Det är dags för förändring: produktivitetsavdraget måste bort från undervisningen, och en hel del av de administrativa uppgifter som tillförts måste flyttas till annan personal. Annars hotas kvaliteten i den högre utbildningen.
Håkan Lindkvist
1:e vice ordförande för SULF