Ett tekniskt missöde mellan SULF och Folksam har resulterat i att ett antal medlemmar har felaktigt fått information om att medlemskapet i SULF är avslutat och därmed har försäkringarna upphört. Det är endast de som själva begärt utträde ur SULF där detta gäller. Läs mer här.

Sök efter:

Mer än två procent behövs för att skifta balansen

Ledare i Universitetsläraren
Håkan Lindkvist, 1:e vice ordförande i SULF
Håkan Lindkvist, 1:e vice ordförande i SULF

Under de senast decennierna har balansen mellan direkta och externa forskningsanslag skiftat från att ha varit nära 60/40 till att vara nära 40/60. De stora, välbehövliga satsningar som gjorts i forskningspropositionerna har gått till de statliga forskningsråden snarare än direkt till lärosätena som en direkt följd av idén om excellens, om att finansieringen ska gå till starka forskningsmiljöer av högsta klass.

Redan inför förra forskningspropositionen var det många som påpekade att denna obalans kanske trots allt inte var ändamålsenlig. 2012 konstaterade regeringen i forskningspropositionen Forskning och innovation (prop. 2012/13:30) dels att de största lärosätena samtliga hade externa anslag som uppgick till bortåt 60 procent av de totala forskningsmedlen samt att minst fyra lärosäten hade mer än 60 procent av forskningsmedlen från externa anslag. Regeringen konstaterade att detta förhållande gjorde det svårt med långsiktig planering för såväl universiteten som för de enskilda forskarna. Man anslog därför 600 miljoner som skulle gå direkt till lärosätena. Fördelningen skulle ske så att samtliga lärosäten utom Södertörn skulle garanteras en basresurs motsvarande 8 000 kronor per helårsstudent. 600 miljoner är mycket pengar, men av hela 2012 års totala statliga anslag för forskning – 30,3 miljarder – utgör de 600 miljonerna mindre än två procent.

Det finns flera goda skäl att öka de direkta anslagen långt mer än vad som skedde i forskningspropositionen 2012. Utan inbördes rangordning kan konstateras att lärosätena behöver större fasta forskningsanslag för att:

  • Fasta forskningsmedel säkerställer att all utbildning sker i nära samband med forskningen. Det räcker inte att forskning bedrivs på samma campus, forskningen måste faktiskt också bedrivas inom de ämnesområden där utbildning bedrivs så att den via studenterna kan nå ut i samhället och användas.
  • Fasta forskningsmedel säkerställer att Sverige har forskning över hela linjen. Sverige är ett litet land, och 99 procent av världens forskning bedrivs någon annanstans. Vi måste inte ha spetsforskning inom alla sektorer men vi behöver tillräckligt bra forskning inom alla ämnen för att kunna förstå och ta till oss forskningsgenombrott som sker i andra länder.
  • Fasta forskningsmedel ger mycket forskning för pengarna. Anslagsansökningsprocedurerna äter upp mycket resurser: svenska professorer använder 20 procent av sin forskningstid till att söka anslag. Det betyder att medel avsedda att användas till forskning används till att söka anslag. Lägg därtill både de synliga och osynliga kostnaderna för den tid forskare använder för bedömningar av andras ansökningar.
  • Fasta forskningsanslag medger forskning vars utkomst inte är klar på förhand. Ansökningar beviljas bara till säkra kort. Flemings upptäckt av penicillinet peer review-bedömdes inte på förhand.
  • Fasta forskningsmedel gör det lättare för lärosäten att gå in i forskningssamarbeten med företag eftersom sådana projekt ofta kräver motfinansiering.

Mer än två procent av forskningsbudgeten behöver omvandlas till fasta forskningsresurser i nästa forskningsproposition.

Ledare i Universitetsläraren nr 4 2015

Håkan Lindkvist, 1:e vice ordförande i SULF

Fler nyheter