info

SULF:s kansli på Ferkens gränd är stängt för spontanbesök. Service via telefon och mejl ges som vanligt.

I forskningspropositionen förklarade regeringen att det var viktigt att öka andelen utländska doktorander som stannar i Sverige efter disputation och för att ”det är viktigt att skapa förutsättningar för att både rekrytera och behålla den kompetens denna grupp besitter”. Vackert så, för det är onekligen behövligt med mer spetskompetens inte bara på lärosätena utan också i den del av näringslivet som är framåtsyftande. Vi har helt enkelt inte råd att förlora kompetensen.

Men i den nya utlänningslagen ska forskarna ut. Försörjningskraven som ställs är inte möjliga att möta vare sig för nydisputerade eller för juniora forskare. Och det rör sig inte om en bråkdel av dem: 40 procent av doktoranderna och 75 procent av de meriteringsanställda är tillresta. Även om några av dem sannolikt kommer från länder inom EU/EES så är ändå de allra flesta tillresta doktorander och majoriteten av juniora forskare drabbade av den nya lagen.

Vi vill gärna tro att det här är ett misstag av regeringen, att man i sin iver att föra den mest restriktiva invandringspolitiken helt enkelt glömt bort forskarna. Det vore inte ologiskt: sannolikheten att man på justitiedepartementet känner till hur anställningsförhållandena för unga forskare ser ut är inte stor.

Ser man till underlaget för lagändringen, betänkandet En långsiktigt hållbar migrationspolitik (SOU 2020:54), kan man ana att det är så det förhåller sig. Rubrikerna i betänkandet avslöjar fokuset: de handlar om asyl (kap. 4), om anhöriginvandring (kap. 8 och 9), humanitära skäl (kap. 10) och övriga skyddsbehövande (kap. 11). På de 684 sidorna nämns arbetskraftsinvandring 30 gånger, forskare 17 och doktorsexamen 1 (en) gång, nämligen i ett citat ur lagen om att ta emot gästforskare. Risken för kompetensflykt ägnas ett enda stycke där det står att Sveriges attraktionskraft kan ”tänkas minska något”.

Man kan tänka sig att sakkunniga på andra departement – utbildning, näringsliv och arbetsmarknad – borde ha varit insatta i forskarnas situation och i näringslivets och arbetsmarknadens behov av högkompetent arbetskraft, och haft invändningar mot utredningen och lagförslaget. Men det finns inga spår av att de reagerat.

De som reagerat är en del remissinstanser. SULF påpekade i ett skarpt formulerat remissvar att lagförslaget kommer att leda till kompetensflykt på grund av att försörjningskravet blir svårt att möta och vi lyfte särskilt fram de många postdoktorer som finansi­eras av stipendier. SULF har alltid varit kritiskt mot stipendiefinansiering av arbete men nu blir situationen för de stipendiefinansierade ännu sämre eftersom de inte kan visa att de har försörjning.

När lagen blivit ett faktum reagerade forskarsamhället starkt. För oss som är inom sektorn är det uppenbart vilka följder detta får. Så småningom har båda de ansvariga statsråden Matilda Ernkrans och Morgan Johansson uttalat sig. Båda menar med lite olika formuleringar att arbetsgivarna måste se till att anställningarna är trygga.

Ingendera tycks ha fakta i frågan. Doktorandanställningen regleras inte av parterna utan i högskoleförordningen som regeringen förfogar över. Den är fyraårig eftersom forskarutbildningen är det. Men för att söka permanent uppehållstillstånd måste man ha varit i landet mer än fyra år och ha försörjning 18 månader framåt. Vilken nybliven doktor har det?

Ansvaret för hur den här lagstiftningen slår är regeringens, inte bara för att lagen är formulerad så att den inte passar för doktorander utan också för att man finansierar för stor del av forskningen genom forskningsråden.
Det är dags att göra om och göra rätt och inte försöka blanda bort korten genom att skylla ifrån sig.

Mats Ericson
Ordförande för SULF

Ledaren är publicerad i Universitetsläraren nummer 6, 2021

Råd & stöd
Hej, hur kan vi hjälpa dig?
{{ currentTitle }}