Universitetskanslersämbetet, UKÄ, framhåller i sin senaste rapport att det är ovanligt med stapling av tidsbegränsade anställningar! Få universitetsanställda känner igen bilden. Vi som arbetar i högskolesektorn vet att osäkra anställningar av olika slag är något som genomsyrar sektorn. Vill du göra karriär inom högskolan måste du helt enkelt lära dig att hantera det. Sedan kan man ju med rätta fråga sig om förmågan att stå ut med osäkra villkor är det som ska avgöra om man kan göra en lyckosam karriär som forskare och universitetslärare eller inte?

Regeringen visade i den senaste forskningspropositionen att de förstår problematiken med osäkra anställningar i akademin. De skriver att det är ”anmärkningsvärt” att högskolan har så hög andel tidsbegränsat anställda med tanke på att forskande och undervisande personal har högre kvalifikationer, ofta doktorsexamen, än övrig arbetsmarknad. Regeringen menar att det skapar otrygghet och otydlighet, och vill därför minska visstiderna. Det här lovade de att följa upp inom ramen för myndighetsstyrningen.

En särskild del av de osäkra anställningarna är stapling av olika typer av visstidsanställningar på varandra så att det bildas långa kedjor av visstider, och med det en väldigt lång väg till fast anställning och en trygghet. Det här är något som SULF ofta har påpekat. Självklart välkomnade vi det uppdrag som regeringen gav till UKÄ om att utreda i vilken utsträckning stapling är ett problem i högskolan.

Av UKÄ:s redovisning framgår att regeringsuppdraget definierar stapling som ”tidsbegränsade anställningar som baseras på högskolans särskilda reglering som varvas med andra tidsbegränsade anställningar”. I rapporten tolkar UKÄ regeringsuppdraget som att en person ska ha haft minst tre olika visstidsanställningar inom högskolan, varav minst en ska vara en visstid enligt las och minst en baserad på högskolans särskilda reglering, och att de ska varvas med varandra. Det betyder att det i alla fall av stapling måste följa en las-anställning efter en som är särskilt reglerad, till exempel postdoktor eller biträdande lektor.

Slutsatsen av UKÄ:s undersökning är därför att stapling, där olika tidsbegränsade anställningar varvas med varandra, inte verkar vara ett utbrett problem inom sektorn. Förutom att tolkningen av regeringsuppdraget är otroligt snäv skriver UKÄ att resultaten ska tolkas med försiktighet eftersom de beror på flera antaganden. De statistiska underlagen medger inte en tillförlitlig analys av förekomsten av stapling.

Det är djupt missvisande att på det här sättet ta ut en liten skärva ur ett problemkomplex och dra slutsatser ur det. När staplingar (enligt den här snäva definitionen) läggs till kedjor av visstidsanställningar som läggs till stipendiefinansiering av forskare som läggs till osäkra tillsvidareanställningar som tar slut nästan innan de har börjat, blir bilden en helt annan.

Vi vet, regeringen vet, lärosätena vet och UKÄ vet att osäkra anställningar är ett stort problem som riskerar att göra akademin som arbetsplats oattraktiv. Det är redan svårt att rekrytera doktorander till vissa ämnen, de har bättre alternativ. Osäkerheten riskerar också att allvarligt försämra forsknings- och utbildningskvaliteten.
Regeringen duckar för problemen genom att först erkänna dem och sedan ge UKÄ ett så snävt uppdrag att de inte på ett vettigt sätt kan redogöra för de problem som sektorn är (ö) känd för. Och UKÄ pekar också på att regeringen behöver följa upp visstider inom högskolan med en bredare ansats. Det tycker SULF också.

Sanna Wolk
Ordförande för SULF

(Publicerad i Universitetsläraren nr 3/2022

Råd & stöd
Hej, hur kan vi hjälpa dig?
{{ currentTitle }}