Svensk forskningspolitik befinner sig i status quo
Sedan regeringen Löfvén tillträdde har den lovat större andel basanslag för forskning för att ge lärosätena större möjligheter till långsiktiga strategiska satsningar på forskning och, inte minst, till att anställa folk på ett vettigt sätt. I regeringsförklaringen 2014 deklarerade den nytillträdde Löfven att ”basanslagen för forskning prioriteras upp”, när han talade om den kommande forskningspropositionen.
Nu är vi snart där och det är upp till bevis. I november presenterar regeringen propositionen för forskning, innovation och högre utbildning. Vi vet redan nu att regeringen ämnar öka de direkta anslagen till forskning med 1,3 miljarder fram till 2020. Det är en välkommen satsning men eftersom regeringen samtidigt ökar satsningen på forskningsråden och industriforskningsinstituten med 1,5 miljarder betyder det att den, för den akademiska forskningen, ofördelaktiga balansen mellan basanslag och externa medel består eller kanske till och med försämras. I dag kommer 57 procent av lärosätenas intäkter för forskning och forskarutbildning från externa källor.
Regeringen bär naturligtvis inte hela ansvaret för vilka intäktskällor lärosätena har, men om de faktiskt menar allvar med talet om att prioritera en höjning av basanslagen borde det synas i tabellen över FoU-medel från statsbudgeten (Tabell 8.1 utg omr 16). Vid en närmare granskning visar det sig att andelen direkta anslag till universitet och högskolor minskar med en procentenhet mellan 2015 och 2016 för att landa på 43 procent, inklusive medel till SLU. En minskning av andelen direkta anslag i statens budget kan inte med bästa vilja sägas vara en prioritering av basanslagen. I stället sitter lärosätena fast i status quo.
Varför är det då så viktigt att lärosäten får en högre andel basanslag? I en ny rapport som presenteras av Danmarks forsknings- och innovationspolitiska råd görs en jämförelse mellan Sveriges, Danmarks och Nederländernas forskningspolitiska system. Det som skiljer Sverige från de två mer framgångsrika länderna är att Sverige har en högre andel externfinansiering. Det gör det enligt rapporten praktiskt taget omöjligt att göra akademisk karriär utan ett konstant inflöde av projektpengar. Förutom att det tar mycket tid att skriva forskningsansökningar, måste forskare förlita sig på kortsiktig finansiering med konsekvensen att de väljer de mindre riskfyllda projekten och säkra publiceringar. Strategiska beslut fattas i praktiken av forskningsråden eftersom externa medel ersatt fasta resurser.
För universitetslärare och forskare har den svenska forskningspolitiken inneburit att de praktiskt taget inte har någon garanterad tid för forskning i sina arbetstidsavtal. Eftersom tillsvidareanställningar oftast är lärartjänster som mest innehåller undervisning kan även högt vetenskapligt kvalificerade lärare gå långa perioder med mycket begränsade möjligheter att bedriva forskning. Forskare, å andra sidan, anställs oftast på korta kontrakt och får inte möjlighet att meritera sig pedagogiskt. Det är knappast produktivt vare sig för forskningen eller för studenternas utbildning. Att vi dessutom vet att kvinnor missgynnas av osäkra villkor hedrar inte den feministiska regeringen.
Den kommande forskningspolitiska propositionen hade kunnat ändra kursen för svensk forskningspolitik, men så ser det inte ut att bli. Vi är besvikna.
Håkan Lindkvist
1:e vice ordförande för SULF
