Stora utmaningar också efter att viruset slutat spridas
Det är svårt att skriva en ledare i dessa dagar utan att beröra frågan om hur covid-19-smittan påverkar vårt samhälle och vad det gör med var och en av oss som människor. Redan nu kan vi konstatera att det inte kommer att bli som förut. Sådant vi tidigare tog för givet gäller inte längre.
Den kände psykiatern Johan Cullberg skrev en gång en lärobok med titeln Kris och utveckling. Vi kan nu se hur vi i kristider på kort tid ändrar vårt sätt att arbeta på ett vis som många av oss aldrig hade trott någonsin skulle inträffa. I vissa fall påverkar krisen oss till det bättre men den långvariga fysiska och sociala isoleringen tär på de flesta. Många vill tillbaka till arbetet och träffa sina arbetskamrater, och i vårt fall inom högskolan våra studenter.
Vi ser nu en utveckling på arbetsmarknaden med stigande arbetslöshet, kanske den största sedan depressionen på 1930-talet. Krisen på arbetsmarknaden är nu fullt i klass med finanskrisen i början på 1990-talet. Då satsade staten stort på utbyggnad av högskolesektorn, många nya lärosäten och studieplatser tillkom under kort tid samtidigt som samhället i övrigt drog ned på nästan allting annat.
Frågan är om vi kommer att se motsvarande utveckling nu och de närmaste åren framöver? Redan nu kan vi konstatera att regeringen föreslagit att utöka antalet studieplatser inom högskolan med tyngdpunkt på olika former av naturvetenskapligt och tekniskt basår. Vissa högskolor har till regeringen anmält att de på kort tid kan öka antalet studenter med 10 till 15 procent.
Att i kristider investera för framtiden är bra och utbildning är inte bara en fråga om individens egen bildning och förkovran utan också en samhälleligt bra investering. Den kraftiga utökningen av antalet studieplatser i samband med 1990-talskrisen har dock inte undgått kritik. Den har handlat om huruvida man dolde en arbetslöshet genom att förvara unga människor på högskolan utan att ge dem en för arbetsmarknaden relevant utbildning.
Kritiken har också bestått i att kvaliteten i utbildningarna sjönk genom att lärar- och forskarkompetensen spreds för tunt över landet men också att många studenter med bristande förutsättningar kom in på utbildningar som de enligt vissa inte borde ha kommit in på. Den snabba utbyggnaden ledde enligt många till att kvaliteten på högskoleutbildningarna generellt sett sjönk. Hur det verkligen förhåller sig med effekterna av utbyggnaden av högskolan på 1990-talet kan man förstås fortsatt diskutera.
Sannolikt kommer krisen att innebära hög arbetslöshet och en trängd ekonomi. SULF välkomnar regeringens satsningar på högskolan och hoppas att de inte bara är ett konjunkturdragspel som mildrar krisens efterverkningar utan också att det kan innebära att obalansen i övergång till högskolan mellan olika grupper kan bli mindre.
Men vi vill höja ett varningens finger för att satsningen inte blir den goda investering som avses om inte vissa grundläggande felaktigheter i systemet rättas till. Framför allt är det viktigt att undervisningen undantas från det så kallade produktivitetsavdraget. För att kunna utbilda med god kvalitet krävs stabila resurser, men som SULF har visat sjunker resurserna i dag automatiskt för varje år.
Sveriges universitetslärare är hängivna sitt yrke, men de kan inte undervisa snabbare varje år – i alla fall inte om kvaliteten ska bibehållas. Målsättningen borde väl inte bara vara att bibehålla kvaliteten utan att den ska utvecklas? För det krävs universitetslärare som inte dras med stora arbetsmiljöproblem och gratisarbete som orsakas av resursurholkningen.
Ta bort produktivitetsavdraget nu, och ge landets universitetslärare en reell chans att bidra till samhällets goda utveckling bortom covid-19!
Mats Ericson
Ordförande för SULF
Ledaren är publicerad i Universitetsläraren nummer 4, 2020
