Vem vill bli forskare? Vi behöver stärka forskaryrkets attraktivitet
Unga lockas inte av forskningskarriären samtidigt som allmänhetens förtroende för forskare vid universitet och högskolor är rekordstort. Enligt föreningen Vetenskap & Allmänhets årliga undersökning har 87 procent av de svarande stort förtroende för forskare. Som jämförelse är det bara 34 procent som har stort förtroende för riksdagspolitiker.
Det är naturligtvis glädjande, och borde leda till att många unga skulle se forskare som sitt drömjobb. Vem vill inte ha ett yrke där man rankas som en av de mest förtroendeingivande yrkesgrupperna i Sverige? Ett yrke som har en global arbetsmarknad, ett yrke som ger samhällsnytta genom forskningsframsteg. Det borde inte vara svårt att locka unga till forskar-
yrket. Men sanningen är den att andelen av den svenska befolkningen som påbörjar forskarutbildning senast vid 30 års ålder minskar stadigt. Den var som störst bland dem som föddes i mitten av 1970-talet, 1,6 procent. Bland de som föddes 1992 hade den minskat till 0,6 procent. Andelen svenskar som påbörjar en forskarutbildning är nu enligt Universitetskanslersämbetet tillbaka på samma nivå som för 30 år sedan.
Varför vill inte fler unga i Sverige bli forskare? Ett skäl är att unga idag har andra prioriteringar än tidigare generationer. Det har vuxit fram en ny arbetskritik som går ut på att unga ifrågasätter kopplingen mellan arbete och självförverkligande. I en artikel i Svenska Dagbladet tidigare i år skriver författaren Johanna Hedman att ett allt vanligare svar på frågan ”vad är ditt drömjobb?” är: ”Jag drömmer inte om jobb”.
Verkligheten för forskare som vill göra karriär i akademin är hårt arbete, ofta obetalt, och i början av karriären är osäkra anställningar snarare regel än undantag. Forskare viger en stor del av sin fritid åt forskning, lönen är inte särskilt hög, och mycket av det som folk betraktar som ett gott liv måste offras på vägen. De som har tidsbegränsade anställningar kan till exempel inte låna till ett hus eller på ett vettigt sätt planera för familjebildning. Det här problemet är så stort att både OECD och EU har startat projekt som går ut på att stärka forskaryrkets attraktivitet. OECD går så långt som att beskriva de forskare som befinner sig i tidig karriär för ”forskarprekariatet”. Slår du upp ordet prekariat används det för att beskriva en grupp som på grund av osäkra anställningar lever i ett tillstånd utan förutsägbarhet och säkerheter, och det påverkar materiellt och psykisk välmående. Den beskrivningen är kusligt träffande på forskaryrket och lär knappast attrahera de yngre generationerna. Det finns gott om andra möjligheter.
Att vända trenden är viktigt för Sverige som forskningsnation i framkant. Här behöver universiteten ta reda på vad unga talangfulla personer vill ha av sitt yrkesliv. Svaret är knappast stenhård konkurrens och osäkerhet, utan snarare mening och ett tryggt arbete. I det ligger också möjligheten att kunna styra över sitt liv och ha rådighet över sitt arbete och forskningsfrågorna. För att locka unga måste lärosätena lägga fokus på trygga anställningar, förutsägbarhet och professionellt självbestämmande. Alla som överväger en forskarutbildning har också studerat, där de har fått en inblick i vad forskaryrket innebär. Om den bilden präglas av stress, konflikter och prestige för att få vara kvar i akademin, kort sagt en dålig arbetsmiljö, är den inte lockade. Det handlar alltså inte bara om framtidens akademi utan om att snabbt förändra bilden av forskningskarriären och hur den är uppbyggd.
Dagens universitet och högskolor har svårt att behålla sin attraktivitet som arbetsgivare. I dag söker högkompetenta unga också andra kvalificerade jobb. Sveriges och lärosätenas behov av disputerade medarbetare behöver säkras, och det snabbt!
Sanna Wolk
Ordförande för SULF
Texten är publicerad i Universitetsläraren 4/2023.
